För hundra år sedan eller så var italiensk futurism en konströrelse tätt sammanvävd med fascism och nationalism; Lucio Fulci, som ursprungligen var konstkritiker, kunde inte ha missat detta när han Orwells år 1984 släppte detta spektakel av övervakning och subversion (efter Rollerball, före Running Man) där Jared Martin och Fred Williamson är gladiatorer som utmanar […]

Den här filmen utspelar sig uppenbarligen i samma universum som Dödligt vapen och Die Hard – den är också som solsidan till Cobra, en film som visar varenda actionkliché från 80-talet i ett paket men på alla fel sätt; Action Jackson är en glad slam-bang-representation av sin tid och jag har varit för taskig mot den tidigare – man […]

Kanske David Finchers enda riktiga anspråk på storhet. Se7en är en film helt klart gjord av en ung regissör – visionen kommer från ungdomens stormsöga; Fincher är här en filmskapare som följer sina instinkter. Han är ännu inte gammal nog att tänka över saker och ting för mycket; han verkar i den kreativa virvelvinden där raseri […]

Den enda Bondfilmen med Roger Moore där man kan föreställa sig att hans Bondregim kunnat gå åt ett helt annat håll – mot det okända, mot det originella! Eller, tja, historien är kanske mest en tripp tillbaka till Fleming/Connery, men John Glens buffliga regi ger filmen en helt annan typ av elegans än vad 60-talets […]

Av någon anledning har jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta Hotet från underjorden. Även om jag bara har sett Eight Legged Freaks två gånger på 20 år, föredrar jag den; den har en bra uppbyggnad, man förstår vad den handlar om, skådespelarna gör det mestadels straight, filmen litar klokt nog på att spindlar är tillräckligt gamla […]

Med den här ”häng”-komedin ville Ice Cube visa den soliga sidan av ”hooden”, efter en uppsjö av våldsamma ghettoskildringar på 90-talet. Han spelar slashas som förlorat jobbet, Chris Tucker hans pårökta kompis. En och annan färgstark detalj kommenteras men inte så mycket händer förrän våldsamheter uppstår. Trots den optimistiska idén finns skottlossningar och mord här […]

Jag förblir försiktigt optimistisk när det gäller vissa moderna blockbusters av typen ”fanservice via  multiversum”. Vissa av dem använder nämligen sitt licensierade innehåll i berättande syften. Mer specifikt tycker jag att det pågår genuint kreativa saker i Ghostbusters: Afterlife och Spider-Man: No Way Home. Man kan inte bara kalla det för simpel fan-service, för det […]

Malicks renaste film. Ibland känner jag att den är hans bästa, eftersom den upptäcker en filmisk röst som tidigare inte var känd – den genuint lyriska rösten, rösten som illustrerar tankar och känslor, som i poesi, öppnar upp oändliga vägar av associationer och upplevelser (alltid subjektiva, alltid omöjliga att kontrollera, de börjar och slutar i […]

Ett mästerverk av lättja, från Grouchos oneliners till Harpos harpa. Allt i den här filmen framstår som en eldfluga i natten, som om det vore ett naturens mirakel snarare än en kommersiell produkt. Och två hårdkokta ägg.

Tom Clancy gjorde så småningom Jack Ryan till president, så det här känns väldigt mycket som ”Tom Clancy’s Die Hard on a plane”. President Ford är emellertid komiskt orealistisk redan långt innan Hans Grubers fanklubb kommer ombord – en sorts Shakespearisk världshärskare som går bananas och hotar andra länder med invasioner och krig eftersom han […]