film, Filmloggen, omsett

Knight of Cups (2015)


Malicks renaste film. Ibland känner jag att den är hans bästa, eftersom den upptäcker en filmisk röst som tidigare inte var känd – den genuint lyriska rösten, rösten som illustrerar tankar och känslor, som i poesi, öppnar upp oändliga vägar av associationer och upplevelser (alltid subjektiva, alltid omöjliga att kontrollera, de börjar och slutar i din upplevelse, de kan aldrig vara mina eller någon annans) utan att blanda ihop teman, sammanhang eller form. Klippningen är exakt, inte slumpmässig. Återigen är det precis som i poesi; den lyriska dimensionen tvingar poeten att formulera de ord som är exakt de rätta orden.

Som alltid i stora verk kommer rikedomen från metoderna som används, inte idéerna i sig själva (en film som skryter med en uppsjö av idéer tyder på att någon tänker i kvantitet framför kvalitet). Filmen handlar helt enkelt om föreställningen av att ha kommit vilse i livet. Man undrar vid sådana tillfällen: ”Varför känns inte det här rätt?” eller ”Vad gör jag för fel?”, ”Hur blev det här?”, ”Var gick det fel? Och hur då fel? Var ska jag vara?”

För Malick är det viktigt att se denna resa i termer av religion, mysticism och modernitet (vilket kan vara moralism kontra existentialism, eller Hollywood kontra verkligheten), men mestadels handlar den om att söka efter sann kärlek, en uråldrig och ädel strävan som bland våra moderna, mer cyniska världen (och i Hollywoods mig-mig-mig-värld i synnerhet) återfår en ”ridderlig” kvalitet. Detta hade kunnat vara ironi, där Christian Bale blir till en Don Quijote-figur. I vilken annan film som helst hade det varit så. Tonen här är emellertid djupt ärlig och utblottande.

Mycket av filmen måste vara självbiografiskt. Jag tror att det är omöjligt att vara så här personlig och subjektiv ”på låtsas”. Så hur man faktiskt reagerar på filmen, hur man speglar sig själv i dess mål, hur bra man kan se genom dess ögon, är upp till varje individ. Jag vet att livet för många människor inte är särskilt mystiskt. Att många ser på abstraktioner som slöseri på tid, den ack så viktiga tid, denna vara man inte får slösa bort. För många är också begreppet ”mening” inget annat än vilken uppsättning logiska omständigheter man nu föredrar. Jag kan bara föreställa mig att dessa människor ser Knight of Cups som inget annat än en fet klump av vit, privilegierad fåfänga. Detta brukade störa mig lite, men jag har kommit att se det som ett tecken på filmens storhet – stor konstnärlig ambition ger en slags demokratisering till en film; precis som en poet kan nå ut till den ena och tråka ut den andra (jag har slängt många uppskattade litterära klassiker direkt i soptunnan, från Homeros till David Foster Wallace, helt enkelt för att de tråkar ut mig – i jämförelse har ingen film någonsin riktigt tråkat ut mig på riktigt). Det är faktiskt bra om en film har möjligheten att helt alienera dig. En film tjänar på att inte vara ”för dig”. Den är som bäst när den existerar men inte omedelbart kräver att du kollar upp den (till skillnad från, till exempel, någon ny Marvel-film; den ser du oavsett vem du är, oavsett vad filmen heter, bara för att den är där för att bli konsumerad)

Själv kan jag inte låta bli att anknyta – och jag menar anknyta mig hårt – till Bales vandrande introvert och hans skrämmande frihet under himlen. Vi ser i hans ögon skräcken för ett liv utan gränser, den dova smärtan av att alltid söka efter något och aldrig hitta det. En vuxen som lider av ett inre barns minnesförlust; hade jag en egen trettioårskris så var det precis så den kändes, faktum är att jag inte riktigt vet vad som var jag och vad som var Christian Bale när jag ser tillbaka på den. Den här filmen känns verkligen inte pretentiös eller generisk för mig. I själva verket känns den extremt specifik och sannare än nästan alla andra filmer jag har upplevt under de senaste årtiondena. Självupptaget? Ja, men jag är trots allt jag. Jag kan inte vara helt upptagen med dig.