Jag kommer ihåg när den här filmen blev den mest framgångsrika genom tiderna (eller så) sommaren 2015 och sedan dess har jag inte kunnat skaka av mig det. Jag känner på något sätt att den inte hade varit så framgångsrik om den inte hade kommit just när den kom. Kostymnissarna vann, deras kalkyler och strategier […]

Casino Royale var Craigs Connery-Bond precis som No Time to Die uppenbarligen blev hans Lazenby-Bond; Quantum of Solace faller under hans Dalton-Bond och Skyfall fungerar som hans Brosnan-Bond – vad vi har kvar? Naturligtvis Craigs Moore-Bond, vilket oundvikligen är vad Spectre blir; småknasig och välbekant, med biljakter som går fel, skurkar och lakejer från ”Familjen Flinta” […]

Om Tomorrow Never Dies var en ny Moonraker så är Världen räcker inte till som dess Ur dödlig synvinkel, en Bondfilm som direkt signalerar att detta kommer att bli Bond back to basics, med actionscener lika flådiga som sammanhängande och teman som är jordnära och relevanta. Men Världen räcker inte till är mycket mer än bara den […]

Efter att ha följt GoldenEye kommer jag ihåg att det här var en enorm besvikelse för mig vid tolvårsåldern och även om jag borde falla lätt för den idag (tydligen uppskattar jag till och med xXx numera så jag är inte säker på att jag har någon standard kvar) tycker jag fortfarande att Tomorrow Never […]

Det är lätt att glömma att Tid för hämnd (känd som den ruffiga ”bastarden” från Bonds 80-tal) är både mer ståtlig och mindre våldsam än Dödligt vapen 2 samma sommar – det är bara som Bond-film som den verkar vara väldigt 80-talsrå. Problematiskt nog var detta mindre av ett medveten approach och mer ett resultat […]

Alla älskar en underdog, så det är inte förvånande att The Living Daylights kommit att bli liksom den ”officiellt underskattade” Bondfilmen. Efter den mycket överkokta Moore-perioden är den karga och något spartanska estetiken i Daylights lätt att uppskatta, även om jag tycker att den är svår att direkt älska. Den spelar för mycket försvarsspel och […]

Jäklar vad jag nedvärderade den här filmen när det begav sig. Jag höll ut i väntan på Die Another Day och jag hade inget till övers för detta trippel-x-skit thank you very much. Det är synd att jag inte såg den på bio 2002 för jag tror att jag skulle ha gillat den – när […]

En av två filmer som Alan Rickman regisserade och så underskattad att det är chockerande. Allt är inspelat i någon avlägsen by i Skottland och en iskall vintereftermiddag har aldrig någonsin fångats med mer naturalistisk äkthet – atmosfären är helt otrolig; det är förmodligen en av de mest iskalla och tyst lugnande filmer som någonsin […]

Premissen verkar förutsägbar – en kylig ung affärsman gör ett landsbygdsbesök till sin främling till far, som äger ett badhus, och sin utvecklingsstörda lillebror, allt på grund av ett missförstånd; mötet är svårt till en början, men så småningom smälter den teknokratiska stadsmänniskan och lär sig trivas med det mer autentiska livet i provinsen, särskilt […]

Moores sista Bond är inte bara ”gammal och dammig” utan iögonfallande föråldrad – mycket i estetiken härstammar från 1910-talet; Grace Jones klädd som Musidora som hoppar från Eiffeltornet (efter en fjärilsföreställning), Rolls Royces och höga hattar på kapplöpningsbanan, en tysk vetenskapsman med en monokel, Stacey Suttons gigantiska och något konfederationsliknande boning och slutligen en luftskepp […]