film, Filmloggen, omsett

Gladiatorerna: Fighting Centurions (I guerrieri dell’anno 2072, 1984)


För hundra år sedan eller så var italiensk futurism en konströrelse tätt sammanvävd med fascism och nationalism; Lucio Fulci, som ursprungligen var konstkritiker, kunde inte ha missat detta när han Orwells år 1984 släppte detta spektakel av övervakning och subversion (efter Rollerball, före Running Man) där Jared Martin och Fred Williamson är gladiatorer som utmanar ödet på (skrangliga) motorcyklar i arenor utan publik (eller budget) för att det onda storföretaget ska tjäna pengar på tittarsiffror. Kisar man genom de små modellerna och de usla specialeffekterna så ser man ett 2072 där mediemoguler styr världen genom sitt eget Gestapo; det är som den nordkoreanska versionen av Blade Runners LA… om än framställt av toarullar och petflaskor. Fulci var på en tillfällig utflykt från sina splatterfilmer här (se även obetalbara fantasytramset Conquest) och det existerar överhuvudtaget ingen story – det här är bara en serie sekvenser av fascistkitsch och Star Wars-massakrar som gör Det våras för rymden helt onödig. Vare sig det rör sig om knivmördande yuppies eller dödens duschstrålar så är varje sekvens är ett statement. Även när Fulcis filmer blir sega eller påfrestande (vilket denna ofta är) så är hans perspektiv otroligt fascinerande.