film, Filmloggen, omsett

Solo: A Star Wars Story (2018)


Jag förblir försiktigt optimistisk när det gäller vissa moderna blockbusters av typen ”fanservice via  multiversum”. Vissa av dem använder nämligen sitt licensierade innehåll i berättande syften. Mer specifikt tycker jag att det pågår genuint kreativa saker i Ghostbusters: Afterlife och Spider-Man: No Way Home. Man kan inte bara kalla det för simpel fan-service, för det har krävts en hel del hjärngympa för att få de här filmerna att hänga ihop. Skillnaden kan inte bli tydligare när man jämför de filmerna med något som Solo: A Star Wars Story, som är en trög, trög, trög standardnarrativ, dekorerad med referenser och påskägg i strutsstorlek. Dessa planteras så mekaniskt att filmen ger en känslan av att man är en burkyckling som förväntas äta vad som än kommer från det löpande bandet.