-
Den skrattande polisen (The Laughing Policeman, 1973)
Amerikansk filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken; förlagd till San Fransisco men samma story – en galning orsakar en massaker på en buss och Walter Matthaus utlede kommissarie måste försöka lösa fallet utan att tappa hoppet om mänskligheten. Den socialrealistiska samhällskritiken från romanförlagan har i Hollywood-versionen blivit en tidstypiskt konservativ reaktion på 60-talets progressiva strömningar. På det stora…
-
Best Laid Plans (1999)
Långsökt och amatörmässig historia som börjar med att två gamla collegevänner (Alessandro Nivola och Josh Brolin) får trubbel med ung främmande kvinna (Reese Witherspoon) en blöt natt… men vem är hon egentligen och vad är sanningen? En serie flashbacks leder till ett mysterium som blir mer och mer meningslöst för att likt en lök till…
-
Entropy (1999)
Lite pinsam självbiografisk historia om en musikvideoregissör (Stephen Dorff) som får chansen att klättra i karriären genom att ta regijobbet på en sketen dussinthriller – problem uppstår när han träffar vän fransk modell (Judith Godrèche) och blir kär. Exakt vad problemet är blir lite svårt att bli klok på – intrigen har ingen konflikt och…
-
Till sista andetaget (Breathless, 1983)
Halvbra amerikansk nyinspelning på Godards klassiker, i sig en lika logisk idé som om fransmännen hade gjort en egen Rosa pantern men eventuellt rimligt som antingen postmodernt skämt eller evig kapitalistisk expansion eller (förmodligen) både och. Godards film bestod av mer eller mindre improviserade brottstycken – här har de blivit en konventionell narrativ, rappt berättad…
-
Nouvelle Vague – den nya vågen (Nouvelle Vague, 2025)
Roande biopic som skildrar franska nya vågen och hur Jean-Luc Godard (Guillaume Marbeck) hipp som happ spelade in Till sista andetaget tillsammans med en högst motvillig Jean Seberg (Zoey Deutch). Manusmässigt är det en ganska intetsägande, fatalt amerikansk hjälteberättelse som skildrar den parisiska intelligentsian som om de vore indiefilmare kring 90-talets Sundance-scen, underground-outsiders som är…
-
Björn Afzelius – Vem är det som är rädd? (1974)
Afzelius första (och bästa) soloskiva, gjord i ett sabbatsår för Hoola Bandoola Band formligen kör över hela gruppen med en samling sånger som är lika textmässigt utvecklade som de är musikaliskt dramatiska. Klassiska Bläckfisken har en nästan cinematisk kraft, otypisk för den här typen av proggmusik överhuvudtaget, och Afzelius antikapitalistiska tankestoff klär sig genomgående i…