-
Murder by Phone (1982)
Mysig kanadensisk teknoskräck om självsäker ekolog (robuste Richard Chamberlain) som börjar misstänka det otänkbara – att en galen mördare har ihjäl folk genom att skicka elektricitet genom telefonlinjen! Vi vet att 70-talet inte är helt dött än, för naturligtvis är det snikna telefonbolaget lika onda som mörklägger det hela. Denna knarrigt småputtrande, underfundiga korsning mellan…
-
No Trace (1950)
En lättglömd brittisk B-thriller med TV-känsla, om en deckarförfattare som måste göra sig av med en sliskig utpressare som känner till hans mörka förflutna. Kompetent genomförd, men den Hitchcock-inspirerade handlingen är alldeles för krystad och förutsägbar.
-
The Magic Cloak of Oz (1914)
Den andra filmen i L. Frank Baums kortlivade försök att filmatisera sina Oz-böcker, efter The Patchwork Girl of Oz. Här skänker féer en magisk mantel till en flicka vars bror därpå blir kung över landet Nolan och börjar spendera rikets tillgångar på godis samtidigt som deras kära åsna hamnar på ett helt annat äventyr, som…
-
Della Mae – Magic Accident (2026)
Det lena, lättlyssnade soundet – oundvikligen proffsigt och välgjort – är till sist vad som gör det omöjligt för mig att få något grepp om Della Mae, ett utsagt feministiskt bluegrassband som gör HBTQI-vänliga låtar om att vara sig själv och göra inget särskilt, eller vara olyckligt kär, eller lyckligt kär, och att inte låta…
-
Ennio Morricone – I Basilichi (1963)
I ledmotivet av denna neorealistiska melodram använder sig Morricone av Renzo Rossellini och Nino Rotas tongångar från filmer som Rom öppen stad och Rocco och hans bröder, men med en minimalistisk omformulering som förvandlar det svulstiga och operatiska till något intimt och oerhört fragilt. De lekfullare numren (Sminfa paesana, Il tangone) utrycker en mer existentialistisk…
-
Ray Charles & Milt Jackson – Soul Brothers (1958)
Detta är det första av två samarbeten mellan Ray Charles och vibrafonvirtuosen Milt Jackson; på vissa spår trakterar den förre saxofon och den senare gitarr – ett tydligt tecken på inspelningens oförutsägbara lekfullhet. Man hör hur de samspelar och ger utrymme åt varandra, ofta genom att den ene drar ner tempot för att låta den…
