fredrik fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

  • Möte vid Ox-oket (The Ox-Bow Incident, 1943)

    Enkelt men effektivt, totalt fängslande moraldrama i westerntappning där den knappt hederlige Henry Fonda rider in i en stad just som ett mord begås i trakterna – han dras med i en ivrig lynchmobb som ger sig av för att ha ihjäl tre män de inte har bevis för är skyldiga eller inte. Kruxet är…

  • Samhällets olycksbarn (Les Misérables, 1934)

    Det första försöket att filmatisera Victor Hugos dubbla tegelsten är nästan fem timmar lång, även om den är uppdelad i tre filmer som också släpptes som följetong när det begav sig. Harry Baur påminner om en besjälad stenstod i rollen som Jean Valjean, straffarbetsbelagd fånge som släpps efter nitton år och försöker följa godhetens väg….

  • Anni-Frid Lyngstad – Frida (1971)

    Anni-Frid Lyngstad debuterade i Hylands Hörna 1967 men det dröjde av någon anledning ett par år innan debutalbumet blev klart; en tilltänkt ”vuxen” balladskiva, dammfritt producerad av Benny Andersson och Bengt Palmers, där Lyngstad framför diverse covers med ”nattjazzigt” röstläge. Inledande Tre kvart från nu och Jag blir galen när jag tänker på dej är…

  • Mannen som gör vad som faller honom in (It’s the Old Army Game, 1926)

    W.C Fields första riktiga filmkomedi, i vilken han gestaltar en bister apotekare som helst vill vara i fred men som hela tiden störs av diverse sattyg som… tja, andra människor. Många av Fields rutiner sitter redan här och i teorin är de väldigt roliga – men det är svårt att inte sakna ljudfilmerna som komma…

  • Nayakan (1987)

    Detta tamilsk-indiska gangsterepos blev en stor succé bland publik och kritiker i hemlandet och är idag en inhemsk klassiker. Vi möter huvudpersonen som pojke, då han dödar den korrupta polismannen som dödade hans far; han flyr till Bombay och växer upp till en kriminell ”välgörare” vars maffiaverksamhet respekteras av samhällets invånare långt mer än myndigheternas….

  • Amanda Bergman – embraced for a second as we die (2026)

    Jag läser texterna först och blir nästan lite rädd. Fragmentariska, spretiga rader om alltings ändlighet – glädjen som ska ta slut, livet som ska ta slut, allt som ska ta slut. Blodiga stränder, folkmord och ens älskade bebisar, som också kommer växa upp, också dö. Lyriken föreslår ett postpunksound någonstans mellan Echo & the Bunnymen…