Den här filmen utspelar sig uppenbarligen i samma universum som Dödligt vapen och Die Hard – den är också som solsidan till Cobra, en film som visar varenda actionkliché från 80-talet i ett paket men på alla fel sätt; Action Jackson är en glad slam-bang-representation av sin tid och jag har varit för taskig mot den tidigare – man behöver helt enkelt inte mer historia än så här, för en film handlar om sin helhet, helheten är essensen, själva anden, och det är vad estetik handlar om (och varför jag alltid bryr mig om estetik framför narrativ; en berättelsen måste alltid översättas till filmiska termer medan estetik är saken i sig själv – berättelsen är en del av estetiken och den delen behöver inte alls vara grundläggande. Principerna för Action Jackson finns i dess pigga tempo, en steroidpumpad rollista (Carl Weathers, Craig T. Nelson, Vanity, Sharon Stone, Thomas F. Wilson, Bill Duke, Robert Davi, Sonny Landham, Dennis Hayden, Mary Ellen Trainor, Al Leong… huj uj uj!) och one-liners så bra att de räcker som tematisk substans – vilket inte betyder att det inte finns ett vagt spår av blaxploitation-DNA runtikring det mänskliga samspelet. En eller två punkter avhandlas här angående rasistisk dynamik – men det är små ögonblick av tillkännagivanden, inte någon storslagen aktivism. Rasism är bara samma gamla skit, och samma gamla skit är vad man får räkna med när Jericho är ute och rattar cabben.