Dumas klassiker har en “modern” förkämpe i och med Ned Thacker (Fairbanks) som kämpar för kvinnofrid och dygd i det moderna samhället – rätt så diffusa omständigheter tar honom ut till västern, där han måste vinna en flickas hjärta genom korrupta playboys och blodtörstiga indianer. Andra halvan av denna film är också den mest rutinartade; […]

Beckett menade att varje ord är en onödig fläck på tystnaden och intigheten. Ända sedan han skrev ”Den onämnbare” har regissörer hört sirenens rop kalla intighet, intighet… särskilt mot ålderns höst, verkar det som. Jag föreställer mig att det kommer från en liten grotta, ute i någon öken dit auteurer går för att dö. Efter […]

Förlåt, Kanada! Såklart kan du vara fin också. C.R.A.Z.Y. är en väldigt fin film. Den utspelar sig mellan åren 1960 och 1980 och är en sådan där familjekrönika som vi så sällan ser nuförtiden. Huvudpersonen Zach föds på juldagen – hans mamma är övertygad om att han har magiska krafter, hans pappa ser honom som trummis. […]

En kanadensisk jul är ingen kul jul. Den kanadensiska vintern har alltid sotig snö och för få lyktstolpar. Få filmer har lika mycket inneboende rullkvalité som kanadensiska filmer från 70-talet; man kan liksom se bilden hoppa till i rullbytet oavsett vad. The Silent Partner är precis lika skitig och sunkig som Black Christmas, trots att det är två helt […]

Det finns förbluffande rikedomar i Jafar Panahis 3 kvinnor; den fjärde filmen han gjort under husarrest och filmförbud, men till skillnad från åtminstone föregångaren (Taxi Teheran) en film som hittar en märklig grogrund i problematiken. Där Panahi förut varit konserverad, på olika sätt instängd, sin fångenskap förkroppsligad, är han här paradoxalt fri, som om han […]

Nu som då sålde snutar på film. Brittiska underhounden Basil Dearden fick år 1950 en succé med Blå lyktan, ett ”socialrealistiskt” tjuv- och polis-drama (samma kategori av blå refererade Errol Morris till när han gjorde Den tunna blå linjen… ni vet, dokumentärfilmen). Två år senare följde Dearden upp filmen med I Believe In You, något betydligt mindre sexigt; […]

Jag kan ha fel, men Stieg Larssons ”Millenniumtrilogi” känns lite grann som en efterhandskonstruktion där andra och tredje delen svischats ihop i pur inspiration efter att den första delen var så bra. Larssons första bok (”Män som hatar kvinnor”) var också en osedvanligt köttig thriller med flera lager detaljrikedom och en viss anarkistisk touch. Filmen […]