film, Filmloggen

Om det oändliga (2019)

Beckett menade att varje ord är en onödig fläck på tystnaden och intigheten.

Ända sedan han skrev ”Den onämnbare” har regissörer hört sirenens rop kalla intighet, intighet… särskilt mot ålderns höst, verkar det som. Jag föreställer mig att det kommer från en liten grotta, ute i någon öken dit auteurer går för att dö. Efter att ha levt stora mäns liv, till vilken grad nu en konstnär någonsin är stor, vill de nu återvända; några är dekoratörer av sitt öde, och de letar efter en bra epilog; andra ställer till fyratimmarsepos samtidigt som de förblir mindre i temat; enklare, mer exakta. Andra nöjer sig helt enkelt med något allt som allt mindre. Deras röst blir tunnare. Deras ord färre. Men deras sinnen verkar vidare.

Kanske passar Roy Andersson in på den här konstruerade bilden jag just målat. Kanske det nu är hans tur att vandra i öknen och upptäcka den där grottan. Om det oändliga tycks kryssa i alla rutorna vad gäller verk från regissörer som längtar efter denna diffusa återgång; tillbaka till tystnaden som brukade vara, innan det första penseldraget sattes på duken, som om man försöker betala tillbaka något, eller omintetgöra sin egen existens.

Han brukade stå på torget och hålla upp en trasig spegel för det postkapitalistiska samhällets ihålighet, en unik och separat vision av världen som ändå visade stora sanningar om vad det verkliga livet innebär. Nu vänder han blicken uppåt och inåt, som om detta är ett öde som drabbar alla som når en viss ålder, mot en gudomlighet som inte finns och en meningslöshet som måste få vara gudomlig. Vinjetterna är precisa, kommenterar ofta varandra, och filmen påminner om en mycket liten diktsamling, där resonemang och filosofiska poänger avlöser varandra i en elegant stafett. Det är som en perfekt liten speldosa som spelar på en fönsterbräda i en byggnad där de håller på att röja undan dödsboet.