film, Filmloggen

3 kvinnor (2018)

Det finns förbluffande rikedomar i Jafar Panahis 3 kvinnor; den fjärde filmen han gjort under husarrest och filmförbud, men till skillnad från åtminstone föregångaren (Taxi Teheran) en film som hittar en märklig grogrund i problematiken. Där Panahi förut varit konserverad, på olika sätt instängd, sin fångenskap förkroppsligad, är han här paradoxalt fri, som om han söker efter en sanning bortom politiken och maktens verkligheter. Kanske sanningen finns bortom stad, utanför tid; 3 kvinnor utspelar sig på den iranska landsbygden, ”det säkraste stället för mig att vara på nu”, en plats av riter och ritualer och egna gamla sanningar. I den nödtvunget konstruerade intrigen spelar Panahi och leading ladyn Behnaz Jafari sig själva när de kör ut på landet, för att ta reda på sanningen bakom en inspelad mobilvideo skickad till Jafari, där en flicka tycks ta livet av sig. Handlar flickans bedjan om något annat? Det finns en mening begraven här – kanske lite för djupt, men ändå – som handlar om den komplexa relationen mellan konstnärers självbilder, deras jag i kollektiv och deras uttryck kontra kulturen i landet de verkar i. Det är små enkla medel som Panahi planterar för att få stora frågor och teman att breda ut sig; de lyckas vidöra, stundtals sammanföra, frågor om hederskultur och #metoo. Ändå förblir han själv elefanten i rummet; skenbart osynlig, som om filmen bara uppstått från ingenstans, trots att han bokstavligt talat driver filmen framåt och bestämmer riktningen från början till slut. Få filmer får ut så här mycket av vad som ser ut att vara så lite.