bild och video, film

The Making of Rocky vs. Drago (2021)

Det bästa jag sett på länge.

John Hertzfeld, en gammal kompis till Sylvester Stallone, har gjort en dokumentär på sin iPhone om Stallones omredigering av Rocky IV. Det är fantastiskt au naturel-filmskapande, placerat i ett ödsligt covid-LA. Det är inte är mer än vad det är, men det är sannerligen inte heller mindre. Att höra Stallone se tillbaka på sitt liv och diskutera sin livsgärning i konstnärliga termer är fängslande. Filmen, som Hertzfeld tydligen bara lagt ut på YouTube helt sonika, bekräftar ett par saker jag alltid misstänkt. Framför allt handlar de om sagan om Stallones karriär. Han såg sig från början som en dramatisk skådespelare, han hade stått på scen och framfört såväl Tennessee Williams som Camus, men ödet (och överlevnadsinstinkten) ville göra honom till actionstjärna; fållan han också fått återvända till gång på gång när han behövt ha huvudet ovanför vattenytan igen.

Nu har han gjort en ”Let it Be – Naked” av Rocky IV (lanserad på nytt som Rocky vs. Drago). Tanken är här att den stora kitschfesten och MTV-bomben (ingen film är mer Rocky IV än Rocky IV helt enkelt) bär på en mer seriös och värdig film någonstans där inne. Och Stallone har beslutat sig för att gräva ut den. Jag funderade på något liknande redan när Creed II kom; en film som trots allt behövde låtsas som att Rocky IV var bra för att fungera. Det framgår av den här dokumentären att Stallone tintat ner den spräckliga 80-talskulörerna, tonat ner alla överdrifter (gjort övermänniskan Drago mer mänsklig och dramat mindre bombastiskt) och, tja, skrotat den där roboten. Samtidigt misstänker jag att många feta montage blir kvar, för Stallone har inget emot att jämföra montageestetiken i konstnärliga termer; han går inte så långt som att säga att det, trots allt, är en rysk uppfinning (…) men det vore kanske också att gå över gränsen. Rocky IV kommer inte bli mindre testosteronpatriotig, har jag en känsla av.

Med det sagt får man nog säga att den mest rörande biten av den här filmen är ögonblicket när Stallone ser tillbaka på sitt liv som en Victor Sjöström och önskar att han gjorde mer, bättre, mer, bättre… life ain’t all sunshine and rainbows, och allt det där.