Jag kan ha fel, men Stieg Larssons ”Millenniumtrilogi” känns lite grann som en efterhandskonstruktion där andra och tredje delen svischats ihop i pur inspiration efter att den första delen var så bra. Larssons första bok (”Män som hatar kvinnor”) var också en osedvanligt köttig thriller med flera lager detaljrikedom och en viss anarkistisk touch.
Filmen är däremot bara fett och ben. Varje ögonblick är ett blytungt och kompakt paket med information. Allt berättas i döda huvudmeningar. Filmens enda syfte är att pliktskyldigt lasta intrigen framåt som en flyttfirma. Att se filmen känns som att sitta där bak i en transporttruck full med fruset kött. Det hela kastade emellertid förtrollningar utomlands; i Hollywood tyckte man det hela var förbannat exotiskt, tydligen (kolla trailern). Fenomenet kan jämföras med Jerry Lewis, som ju blev oförklarligt älskad i Frankrike. Filmen ser snygg ut, på ett väldigt kommersiellt sätt, och den har alla svenska skådespelare i telefonkatalogen. De slog ihop denna med uppföljarna, i förlängda versioner, och kablade ut en miniserie – naturligtvis är det ingen som tänker på skillnaden, för det här var alltid på TV-nivå till att börja med.