Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mamma Mia! (2008)

Filmversionen av scenshowen är ett stycke barbariskt filmskapande, ända ner till den grekiska vinkeln, som inte verkar ha regisserats alls – vilket är som det ska vara, märk väl, för musikaler behöver inte avancerad koreografi och påkostade scennummer (komiskt nog ligger Mamma Mia närmare Chantal Akermans Golden Eighties än vad det gör Hollywood) särskilt eftersom hela […]

Fortsätt läsa

The Monster (1925)

En av de mest underskattade skräckfilmerna någonsin. Lon Chaney spelar galen vetenskapsman som tagit över ett nedstängt mentalsjukhus, vilket undersöks av ambitiös amatördetektiv i Harold Lloyd/Buster Keaton-traditionen. Kanske den mest inflytelserika Old Dark House-filmen, filmer om figurer som löser mordgåtor i mörka hus fulla av hemliga gångar och armar som kommer ut ur dunkla vrår. […]

Fortsätt läsa

Vem var Dracula? (1974)

Dokumentär om Dracula med Christopher Lee som berättare – en bit svensk kultfilmshistoria, eftersom denna sjaviga skapelse från början var en svensk dokumentär gjord för TV (då med berättarröst av Tor Isedal). Filmen går igenom Bram Stokers liv, transylvanska sägner, den rumänske prins Vlad och historien om Dracula på film. Åtminstone hälften är rena påhitten, […]

Fortsätt läsa

Invasion från Mars (It Came From Outer Space, 1953)

Jack Arnold gjorde många intressanta monsterfilmer på 50-talet, ofta med Richard Carlson i huvudrollen, och detta är ett till exempel. Det är en otypiskt lågmäld historia där astronom (Carlson) undersöker ett kraschat rymdskepp… som visar sig bebott av oväntat rimliga besökare. Till skillnad från de flesta av sitt slag så är denna mer suggestiv än skräckinjagande, […]

Fortsätt läsa

Nope (2022)

Nope visar återigen att Jordan Peele är en fantastisk regissör, ​​en mindre fantastisk manusförfattare och en ganska dålig arrangör; scenerna är laddade och (på sitt eget statiska sätt) spännande, och Nope har grävt fram en sliten berättelse som uppenbarligen håller utan ansträngning – intrigen är i princip densamma som en gammal UFO-rysare från 50-talet, samtidigt […]

Fortsätt läsa

Eldfödd (Firestarter, 2022)

Man skulle kunna tro att en ny version av den här historien, nästan 40 år efter den första, skulle vara en möjlighet till förbättring; tyvärr är den andra filmatiseringen av Kingboken precis lika medioker som den första – 1984-floppen kändes som en torr TV-film och 2022-floppen känns som en torr, inställd Netflix-serie. Den här storyn […]

Fortsätt läsa

Mumiens hämnd (The Mummy, 1959)

Hammers tagning av Mumien vaknar är stämningsfull och välsvarvad; Peter Cushing skarp som alltid i rollen som arkeolog som inser att det var ett misstag att gräva upp den egyptiska prinsessan Anankas grav. Christopher Lee spelar mumiemonstret och lyckas med konststycket att formulera rollfiguren enbart genom ögonen (det enda som inte är täckt av gegga).

Fortsätt läsa

Gräsklipparmannen 2 (Lawnmower Man 2: Beyond Cyberspace, 1996)

Den första filmen var en förfärlig röra, så man är tacksam för att Gräsklipparmannen 2 försöker vara mer av en äventyrsfilm i matinéstuk. Austin O’Brien (den enda skådespelaren kvar från första filmen) är framtidshacker som tillsammans med forskargurun Patrick Bergin måste stoppa hjärnpumpade Matt ”jag vill vara Jim Carrey” Frewer från att ta över världen via cyberspace. […]

Fortsätt läsa

Halloween (1978)

Lustigt hur man ofta hittar nya saker i filmer man sett trettio gånger. Hur ska man förklara den laddade energi som finns inuti Halloween? På många sätt är det en statisk film, formalistisk, oerhört kontrollerad. Men den har en nerv som är svår att förklara, en närvaro; det är inte bara mördarens trolleritrick som utgör denna […]

Fortsätt läsa