Lustigt hur man ofta hittar nya saker i filmer man sett trettio gånger.
Hur ska man förklara den laddade energi som finns inuti Halloween? På många sätt är det en statisk film, formalistisk, oerhört kontrollerad. Men den har en nerv som är svår att förklara, en närvaro; det är inte bara mördarens trolleritrick som utgör denna närvaro utan även John Carpenter själv.
Man kan nästan höra Carpenter instruera skådespelarna bakom kameran (”Släng kniven! Se ledsen ut!”) och det ger varje rörelse i filmen precision och en kuslig känsla av förutbestämdhet. Samma känsla av kontroll går in i filmens visuella logik, men det är regin som skapar rörelse inom det här kontrollerade rummet. Det är också på därför, tror jag, på grund av Carpenters beslutsamhet, som man aldrig bryr sig om de blygsamma produktionsvärdena.
Eller, för den delen, olika logiska frågor. Låt oss kalla det ”overkligheter”; när Laurie upptäcker en död kropp springer hon inte fram och kollar pulsen, när Annie går för att hämta bilnycklarna försöker hon inte låsa upp dörren när hon kommer tillbaka, när lamporna slocknar på verandan i slutet försöker Laurie inte slå sönder fönstret; detta beror på att Carpenter fixerar sig på en specifik koreografi. Allt sker som på löpande band, som om det inte finns något annat val. Det spelar ingen roll om det är realistiskt eller inte eftersom det är en film; filmmagi av det mycket koncentrerade slaget, låt säga.