film, Filmloggen

Nope (2022)


Nope visar återigen att Jordan Peele är en fantastisk regissör, ​​en mindre fantastisk manusförfattare och en ganska dålig arrangör; scenerna är laddade och (på sitt eget statiska sätt) spännande, och Nope har grävt fram en sliten berättelse som uppenbarligen håller utan ansträngning – intrigen är i princip densamma som en gammal UFO-rysare från 50-talet, samtidigt som Peeles paletter rör sig hej vilt från Twister till The Square, till Paranormal Activity, till Once Upon a Time… in Hollywood.

Jag vet inte säkert, men kanske är det som ett svar på Tarantinos film som Nope känns mest iögonfallande; bortom ytan (båda har långa tracking-shots av folk i fordon/hästar, båda har rancher på landsbygden och ett vykort efter eftertexterna) skildrar båda filmerna en bakvattenssida av Hollywood och handlar om kämpande artister som behöver hitta en bro mellan deras karriärsarv och något slags återfödelse; skillnaden är att medan Tarantino flydde in i revisionistisk historia för att rädda sina karaktärer, så vill Peele ta sina karaktärer från ett komprometterat arv (afroamerikanska djurskötare i drömfabriken) till något som är verkligt ärbart och stort och dessutom autentiskt (bevis på utomjordingar i verkligheten).

Nope är inte lika rörig och oformulerad som Us, men Peele har fortfarande en förmåga att lägga krokben för sig själv. Idéerna är bra och subtila. Det finns en referens till Muybridge som många av någon anledning tror bygger på Peeles historiska okunskap och inte karaktärernas opportunism; se också killen som kapitaliserar på sitt barndomstrauma för att driva en rolig cowboy-nöjespark.

Smart, ja, men också en sidointrig som förvirrar filmen och gör den grötigare än den behöver vara. Peele kompenserar med en kylig personregi som skapar spänning, men också det på bekostnad av personporträtt med nerv. Minst lyckad är Michael Wincotts idealistiske, nästan magiska antihjälte, en ärrad gammal krigare till fotograf som nu är redo att möta avgrunden.

Peeles avståndstagande stil verkar hela tiden föreslå att du borde göra något annat med ditt liv än att sitta och titta på film. Det finns en underliggande cynism i detta som jag har svårt att svälja; det går hand i hand med karaktärernas utzonade kyla – detta är en film om en utomjordisk invasion där ingen egentligen bryr sig, eftersom de är förblindade av och fixerade vid sitt arbete, samtidigt som de i slutändan bara vill få pengar och berömmelse. Ändå finns ingen riktig satir i det hela och politiken existerar bara i marginalen; filmen inleds med ett bibelcitat (och uppenbarligen var filmen inspirerad av pandemin) men filmen verkar helt ointresserad av att spekulera om högre varelser; Peele verkar snarare intresserad av krass socialdarwinism, han beundrar en sorts macho existentialism där de som har känslor och trauman är svaga och kommer dö medan riktiga män Sucks It Up. En aforism av Nietzsche skulle kanske varit mer passande.