Kategori: albumexpressen

Cavejaz är en av förra årets skivor i min bok, och det är bara den första av två som Fabiano do Nascimento släppte på några månader (uppföljaren, Vila, kom i februari i år). Denne brasilianske jazzgitarrist har släppt femton album sedan 2015 och verkar vid det här laget ha byggt ett hus, kanske en liten…

Den här samlingen, med material från tre ganska olika sessioner, är förmodligen den största milstolpen i albumhistorien. Det blev det första rock’n’roll-albumet som bombade listorna, efter Elvis höftsvängande Ed Sullivan-framträdande. Album betraktades inte nödvändigtvis som enhetliga konstverk, men det betyder inte att skivan bara är värd att beundra på grund av yttre omständigheter – albumet…

Det är svårt att tänka sig en bättre svensk skiva än Pugh Rogefeldts Ja dä ä dä. Dess historiska kontext, som den inflytelserika “första rockplattan på svenska”, är irrelevant skräpdata i jämförelse med tidlösheten som själva musiken fortfarande frambringar. När jag första gången hörde den var den redan 35 år gammal och jag kunde inte…

Som en miljon människor vet så blomstrade shoegaze och britpop på 90-talet. Så fort årtiondet, faktiskt hela millenniet, tog slut så dog även det brittiska popundret ut med förbluffande precision. År 2026 är det inte direkt en nyskapande tanke att försöka återskapa denna era, men Guv (som fram tills nyss kallade sig Young Guv) verkar…

”Top shelf” är bara förnamnet på denna skarpa, kristallklara, i princip odödliga samling alster från 1954. T-Bone Walkers första studioproduktion – den kaxigt skruvade titeln är mer självklar än den kanske låter, för det är just enkelheten, den besynnerliga självklarheten som slår en mer än något annat (att det sedan paketeras som jazz, snarare än…

Det är lätt att förstå varför Hoola Bandoolas debut blev så populär så fort – redan inledande Hemmet klargör att soundet såväl som inlevelsen helt och hållet matchar Woodstock-doftande hippieinlevelser från andra sidan kontinenten. Trots didaktiska texter fulla av domderande cirkelresonemang så finns det en äkta spel- och livsglädje i den här samlingen sånger, som…

Jag är ganska säker på att italienska Marta Del Grandi faktiskt finns i verkligheten, men nog låter hela detta album som något man kan ha med i ett ”är det AI eller inte?”-quiz – presentationen är felfri och varje låt en utmärkt demonstration av vad den försöker vara. Frågan är bara varför eller vad som är…

Med ”moana” menar Hank kväka, eller något liknande. Moanin’ the Blues är verkligen vad de medelålders kidsen kallar top shelf, missförstå mig rätt, men det går att göra sig lustig över denna varierade samling hjärtesorgsklassiker, punkterade av Hanks knastriga ylande, hulkande, joddlande (jo) och kvackande. Varje låt sitter där den ska! Allt som saknas är en cover…

Anni-Frid Lyngstad debuterade i Hylands Hörna 1967 men det dröjde av någon anledning ett par år innan debutalbumet blev klart; en tilltänkt ”vuxen” balladskiva, dammfritt producerad av Benny Andersson och Bengt Palmers, där Lyngstad framför diverse covers med ”nattjazzigt” röstläge. Inledande Tre kvart från nu och Jag blir galen när jag tänker på dej är…

Jag läser texterna först och blir nästan lite rädd. Fragmentariska, spretiga rader om alltings ändlighet – glädjen som ska ta slut, livet som ska ta slut, allt som ska ta slut. Blodiga stränder, folkmord och ens älskade bebisar, som också kommer växa upp, också dö. Lyriken föreslår ett postpunksound någonstans mellan Echo & the Bunnymen…