T-Bone Walker – Classics in Jazz (1954)

”Top shelf” är bara förnamnet på denna skarpa, kristallklara, i princip odödliga samling alster från 1954. T-Bone Walkers första studioproduktion – den kaxigt skruvade titeln är mer självklar än den kanske låter, för det är just enkelheten, den besynnerliga självklarheten som slår en mer än något annat (att det sedan paketeras som jazz, snarare än blues, får man tolka som något sorts skämt). T-Bones specialitet må ha varit bluestolvor och åter bluestolvor men det finns ingenting primitivt över hans leverans, nästan ingenting, heller, faktiskt, av deltabluesens ingrodda svärta. Snarare finns här en medfödd elegans, både i texterna och i den övergripande presentationen – varje rad landar som en katt på alla fyra, som lyrik som är klar redan innan den formuleras. Ta hela faderullan av Born To Be No Good till exempel.

I′ve been tryin’ and tryin′ to get along with you

I’ve been tryin’ and tryin′ to get along with you

Find you still actin′ funny, now I don’t care what you do

Just as fast as I make money, you throw every cent away

Just as fast as I make money, you throw every cent away

I have to do my own cookin′ while you’re out in the streets all day

The one that′s tryin’ to make you, he may do you wrong

The one that′s tryin’ to make you, he may do you wrong

He will surely forsake you when he finds out I am gone

You promised to do better, baby, and I really thought you would

You promised to do better, baby, and I really thought you would
But you just can’t help it, baby, ’cause you were born to be no good

Det är enkelt, vansinnigt enkelt, men det är en precis enkelhet, ingenting kan tas ifrån eller läggas till, en precision som kan driva en till vansinne om man försöker bli klok på den. T-Bone Walkers magnetiska kraft ligger inte så mycket i gitarrtekniken eller swingorkesterns spelglädje, även om de sakerna för all del finns där också, utan just denna lyriska precision – hur den allra enklaste beståndsdelen, den allra mest precisa delen, läggs exakt där den ska, men inte utifrån någon genomtänkt hjärnkapacitet utan tvärtom genom hjärta, själ, intuition. Han smäller fram varje radda med en sidenhandske, slag på slag som varvas i en loop, aldrig för mjukt och aldrig för hårt, som om han aldrig vare sig börjat eller slutat utan bara är exakt där han ska vara. Av någon anledning vet han precis vilka ord som räcker utan att något blir över, och tonerna är lika självklara.