Jag är ganska säker på att italienska Marta Del Grandi faktiskt finns i verkligheten, men nog låter hela detta album som något man kan ha med i ett ”är det AI eller inte?”-quiz – presentationen är felfri och varje låt en utmärkt demonstration av vad den försöker vara. Frågan är bara varför eller vad som är kärnan i hela det konstnärliga avsändandet. Del Grandi har en jazzbakgrund, vilket kanske förklarar den digra blandningen; inledande You Could Perhaps låter som en Leonard Cohen-cover, ett par andra spår har liknande inslag av popstandards (Shoe Shaped Cloud lånar den smått fridlysta ackordföljden från Radioheads Creep till exempel och avslutande Oh My Father låter som fransk vispop från 1969) men utfyllnaden består av spattiga försök till dissonant dramatik, tempoväxlingar och ett sorts stressat malande som påminner om en grekisk kör på en modern konstscen. Det är utmärkt musik för den som vill kunna peka på musik och säga att den är utmärkt – Del Grandi trivs i sitt eget uttryck, helt klart, och lyckas (gissningsvis genom sin jazzmentalitet) få sina konstruerade texter att framstå som genuint menade. Helheten är emellertid mer performativ och dekorativ än något annat och hela Del Grandis persona känns som en hypotes som vare sig vill bekänna något personligt eller riktigt bemästra en stil.
Lämna ett svar