Cavejaz är en av förra årets skivor i min bok, och det är bara den första av två som Fabiano do Nascimento släppte på några månader (uppföljaren, Vila, kom i februari i år). Denne brasilianske jazzgitarrist har släppt femton album sedan 2015 och verkar vid det här laget ha byggt ett hus, kanske en liten by av ljud som han numera bor i. Hans musik består av minimalistiska slingor som upprepar sig tills de blir hypnotiserande mantran, medan andra ljud kommer och går i och kring detta savliknande plinkande som fastnar i sig självt och sedan börjar ta upp all ens uppmärksamhet.
Att do Nascimento har rötterna i samba och annan brasiliansk folkmusik känns så givet att man knappt registrerar det, men det är värt att nämna eftersom rötterna i Cavejaz bildar en fond åt minimalismen. Detta är inte direkt ambient, där ljud snarare än musik är målet; Cavejaz är musikalisk – bara dragen till sin allra mest primitiva form.
Titeln antyder att minimalismen är av ett arketypiskt slag – detta är ”grottmusik”, inte nödvändigtvis så till vida att det är ”ursprungsmusik”, någonting embryoniskt eller urtida, utan på så sätt att det är så avskalat att det bara kommer till sin rätta form i en grotta.
Inledande Auguas Serenas består av porlande vatten till ljudet av sporadiskt, lätt spasmiskt gitarrspel som låter som kaskader som inte håller sig i styr när ett lätt vattenfall far ner för en grottvägg; här finns också trumljud som är akustiska eller digitala (oklart för mig) som påminner om droppar. En stillsamt vokaliserande röst, som tillhör brasilianska artisten Jennifer Souza (som ska ha varit den som initierat samarbetet för denna skiva) ihop med precist utstuderade ekon skapar den oavvisliga känslan av att befinna sig i en blöt grotta. Medlen är så enkla att man knappt kan förstå att do Nascimento faktiskt lyckas måla så fenomenala och kompletta ljudbilder.
Det låter kanske lite fånigt, men ju mer man accepterar de nollpunkterna som do Nascimento arbetar från, desto mer avgörande blir varje ljud. Detta är musik där det är av högsta vikt vad som faktiskt ska fylla tystnaden. Ibland är själva avvaktandet del av estetiken, som Vehlo Templo, där trummor och gitarrer och andra vindinstrument smådräller, skjuter iväg en plink här, en där, stannar så länge de kan i ändarna av två toner, improviserar lite, lägger sig igen. Som ett exempel på skivans formella utsökthet kan man nämna hur detta spår följs av titelspåret, där samspelet mellan instrumenten är liknande men framåtrörelsen mycket tydligare; här har ensemblen kommit igång – nu söker musiken efter något, där inne i grottorna.
Till en början kan do Nascimentos musik låta för enkel, kanske rentav torftig, men spelar man den högt nog att fylla ett rum eller två så märker man att den sätter sig i väggarna – det är musik som rum tycker om. Det finns förmodligen något oavvisligt urtida i denna konstant rytmiska musik, och den fragmentariska, spruckna tonaliteten viskar om minnet av en musik, snarare än musik som lever och har sig i nuet; musik som väntar på att få finnas till, eller musik som funnits för längesedan. Titeln viskar om det även här, Cavejaz, där det urtida möter det moderna och båda studsar mot varandra som glöd som, högst medvetet, aldrig blir eld. Det enda undantaget kanske är spåret Salvador, där musiken stegrar tills den faktiskt liknar någonting traditionell jazz, som om ett minne kommer till liv och en riktig människa kliver ut ur mörkret – vi får väl kalla honom Salvador – och i några minuter kan vi se honom för vårt inre öga röra sig ner längs en stökig gränd i Rio de Janeiro, innan han, liksom musiken, sjunker undan igen, på väg ner i vattnet, upp i luften, ut i ekot.
Lämna ett svar