Jag läser texterna först och blir nästan lite rädd. Fragmentariska, spretiga rader om alltings ändlighet – glädjen som ska ta slut, livet som ska ta slut, allt som ska ta slut. Blodiga stränder, folkmord och ens älskade bebisar, som också kommer växa upp, också dö. Lyriken föreslår ett postpunksound någonstans mellan Echo & the Bunnymen och The Cures Pornography.
Istället är musiken utstuderad, tassande cafémusik som ligger närmare David Gray. Den fångar mig en liten stund men jag tröttnar fort. Melodierna svävar omkring utan att få fast i något, kedjade till marken av plågsamt genomtänkta, alltför intelligenta arrangemang. Amanda Bergmans röst har djup och själfull klang men tycks behöva kompensera med ett sound som verkligen anstränger sig för att låta avslappnat. Låtarna – eller spåren, rättare sagt, då de går in i varandra som en enda ljudräls – tycks bygga på en föreställning om att det, i en galen och vilt brinnande värld, finns en värdighet i att ge upp. Att verkligen ge utlopp för sina känslor vore alltför vulgärt, varför också texterna – trots många fantastiska formuleringar – håller ångan uppe för att inte bli för konkreta. Fokuset byter spår vid varje rad, ofta även i grammatiken; det ena påståendet studsar iväg mot det andra, hela upplevelser krossas och blir fragment och ingenting blir någonsin riktigt sagt. Det är rastlös lyrik som försöker komma undan lyssnarens ivriga nyfikenhet, behovet av att få syn på något, viljan, och ibland faktiskt även rätten, att få veta vad något faktiskt handlar om.
Nu ska jag inte påstå att albumet är dåligt eller ens mediokert. Det är typisk svensk god-smak-indie, drivet av samma ängsliga duktighetskomplex som ofta driver musikrecensenterna (och som därför gör att de vid recensionstillfället noga kavlar upp skjortärmarna och avhandlar obligatoriskt beröm). Här finns, som man brukar säga, verkshöjd. Om det nu är vad som får det att sjunga i själen på en.
Bergmans formuleringar – om än så fragmentariska – fastnar ändå i mig. Texterna kryllar av, ofta upprivna, referenser till tid och rum – existensen som en plåga, själva varseblivningen i sig som något fysiskt smärtsamt.
Det påminner mig om en synonym av depression, samtidigt en definition av det, som jag aldrig kunnat få ur huvudet – självlöshet. Att hela tiden söka bekräftelse i något utomstående, i omständigheter, eller i personliga göromål, lådor som ska fyllas, linjer som ska dras, resor som ska göras, temporära handlingar som på något sätt ska omvandlas till permanenta tillstånd; aldrig med en rotad känsla av ett jag, ett själv, aldrig med en mening som kommer inifrån – aldrig en röst, eller en känsla, en fråga, ett begär ett sökande som funnits med en hela livet, långt innan man fann sig själv stå i kontrast med andra och annat. Den som står så utelämnad till en värld man uppfattar att man enbart kan spegla av sig i, aldrig utforska eller göra till sin egen, måste oundvikligen också uppleva att alla ens begär, alla tankar och känslor man någonsin haft, är externa kompromisser, som varor man blott hyrt till sig under livstiden. Livstiden som man, i sin tur, bara kan se i ljuset av dess temporalitet; ett kontrakt som förr eller senare löper ut, och en himmel som stirrar ner på en, en himmel som gentemot detta självlösa jag bara är en tom och blank spegelyta… ungefär som en skärm, objektet som i vår tid är mer fruktat än atombomben.
Det är skarpa formuleringar, men jag tycker ändå att något saknas. Texternas undflyende hackighet, dess fintar och loopar, känns märkligt självförnekande – som om de kommer från ett textjag som inte själv vågar se sina egna tankar och känslor i ögonen. Den bedövade, och ofta bedövande, musiken talar också för något liknande. Man kan tycka att om musiken ska vara så här entonigt svävande och orotad, så blaséartat ovillig att fånga lyssnarens uppmärksamhet, så borde i alla fall texterna vara mindre abstrakta och slagkraftiga eller vice versa.
Att artisten nu själv behövt göra dessa låtar, det är jag säker på. Jag är däremot inte lika säker på vem mer den här musiken i längden är till för.
Lämna ett svar