Anni-Frid Lyngstad debuterade i Hylands Hörna 1967 men det dröjde av någon anledning ett par år innan debutalbumet blev klart; en tilltänkt ”vuxen” balladskiva, dammfritt producerad av Benny Andersson och Bengt Palmers, där Lyngstad framför diverse covers med ”nattjazzigt” röstläge. Inledande Tre kvart från nu och Jag blir galen när jag tänker på dej är riktigt övertygande och skapar en nästan kvävande kontrast mellan det sensuella och melankoliska. Det skapar riktigt höga förväntningar på resten av skivan, som tyvärr är mer av en besvikelse med alltför ambitiösa låtval (Cohens Suzanne, Simon & Garfunkels Sound of Silence) eller alltför låga (minst sagt sökta folkan Sen dess har jag inte sett’en). Kritiker uppskattade skivan när det begav sig men de överskattade soundets grunda pseudoelegans och även Lyngstads dynamik; den enspåriga djupsången blir monoton i längden och med så spretiga låtval förlorar rösten också det syfte, riktning, närvaro och karaktär som den först möter en med.
Lämna ett svar