Kategori: albumexpressen

Med ”moana” menar Hank kväka, eller något liknande. Moanin’ the Blues är verkligen vad de medelålders kidsen kallar top shelf, missförstå mig rätt, men det går att göra sig lustig över denna varierade samling hjärtesorgsklassiker, punkterade av Hanks knastriga ylande, hulkande, joddlande (jo) och kvackande. Varje låt sitter där den ska! Allt som saknas är en cover…

Anni-Frid Lyngstad debuterade i Hylands Hörna 1967 men det dröjde av någon anledning ett par år innan debutalbumet blev klart; en tilltänkt ”vuxen” balladskiva, dammfritt producerad av Benny Andersson och Bengt Palmers, där Lyngstad framför diverse covers med ”nattjazzigt” röstläge. Inledande Tre kvart från nu och Jag blir galen när jag tänker på dej är…

Jag läser texterna först och blir nästan lite rädd. Fragmentariska, spretiga rader om alltings ändlighet – glädjen som ska ta slut, livet som ska ta slut, allt som ska ta slut. Blodiga stränder, folkmord och ens älskade bebisar, som också kommer växa upp, också dö. Lyriken föreslår ett postpunksound någonstans mellan Echo & the Bunnymen…

Tillsammans med Moanin’ the Blues är Hank Williams Sings det enda album som Hank Williams släppte under sin livstid; en enkel samling låtar som har åldrats på ett spöklikt sätt. Att spisa denna platta är lite grann som att låta strömmen gå och bjuda in spöken i farstun. Det är inte någon Greatest Hits-parad i…

Rönnbloms första skiva är en ljuvlig grogrund av flera tongångar och lägen. Mest uppenbart kommer trubaduren trippandes på det avverkade 60-talets drömmar och visioner om en bättre värld, men redan här finns det något i språket som stretar emot och vägrar låta kärleken bli naiv. Stundtals gör Rönnblom progg bättre än proggarna (Kommer du med?),…

Jag slog på det här albumet en förmiddag och min treåring började omedelbart dansa i köket och menade bestämt att nu var det fest. Kanske har vi britpop i blodet. Musiken i fråga kommer från Skottland och den låter som dansande asfalt under gående arbetarfötter. Varje låt skulle kunna sjungas av någon direkt efter att…

Finsmakare brukar i allmänhet – och orättfärdigt – negligera allt som Alice Babs gjorde utanför jazzen. Nog för att man kan hitta gott om habila inspelningar av banala melodier på 50- och 60-talet men även inom populärmusiken var hon något av en pionjär. Flera av samlingarna från det sena 50-talet fungerar i princip som en…

Des Demonas första självbetitlade skiva från 2017 kom lite grann som ett alarm som signalerade ett sjukdomstillstånd. Förutom den kaotiskt ekletiska musiken i sig – gapig, funkig, distad noise-new wave-punk med protesttexter i Iggy Pop-stil dränkt i spattig 60-talspsykedelia – var det rätt svårt att inte tolka skivan som en stor skylt som påminde en…

När artister tar sina artistnamn, och säger farväl till namnet deras föräldrar gav dem, är det oftast för att de heter saker som Dwight Yoakam. Bara Dwight Yoakam själv skulle ha den solklara självsäkerheten att säga ”Vadå? Dwight Yoakam. It’s ma’ name!” Detta är en artists vars själva signum nästan alltid varit att en sorts…

En hemsökt skiva, eller inte en skiva alls? Haunted disc lanseras som ett ”mixtape”, så kalla det vad du vill. Debutalbumet (dårå) från nepobabyn Suzy Ekman Ronander följer den moderna strategin att samla ihop tidigare singlar och EP:s med fem nya spår. Sak samma. Det här en väldigt underhållande och mycket hemmagjord mix av drömsk r’n’b från…