Det är svårt att tänka sig en bättre svensk skiva än Pugh Rogefeldts Ja dä ä dä. Dess historiska kontext, som den inflytelserika “första rockplattan på svenska”, är irrelevant skräpdata i jämförelse med tidlösheten som själva musiken fortfarande frambringar. När jag första gången hörde den var den redan 35 år gammal och jag kunde inte bry mig mindre om vad man tyckte om den när den kom ut, 1969. Den inställningen har inte förändrats – snarare tvärtom. På den mystiska valutamarknaden där man räknar zeitgeist och cred är det möjligt att skivan var mer “relevant” förr än nu. Men sådan hjärngymnastik lämnar jag åt andra. Det verkligt relevanta är att skivan är bättre nu än någonsin. För varje år som går, för varje år som de här låtarna står tidens tand, ju längre bort den kommer från den tid den gjordes i, desto starkare och starkare skiner låtarna i detta nu – det finns ingenting viktigt eller oviktigt med bra musik, ingenting intressant eller ointressant, bra musik har inget syfte och den allra bästa avspeglar ingenting annat än sig själv. Vad gäller bra musik så gäller faktiskt den starkes rätt; antingen får den dig att stanna upp och börja följa dess spår, eller inte. Behöver du tänka efter på vad du lyssnar på så sysslar du med något annat än musik. Vanligen är det litteratur eller design som bara råkar vara tonsatt.
Än i dag är det svårt att hitta svensk musik som kan komma i närheten av Ja dä ä dä, eftersom svensk musik på gott och ont tycks vara nödtvunget pretentiös. Ja dä ä dä har ett sväng som kommer helt inifrån sig själv, Rogefeldts lyrik befinner sig helt inuti hans eget huvud, men det är aldrig någonsin i närheten av inrökt eller dunkelt. Tvärtom är det lös, ledig och inte minst rolig musik, kanske den roligaste musik som någonsin gått under benämningen “svensk rock”, och på gränsen till fånig utan att falla för lyteskomik eller buskisskämt. Rogefeldts val att göra låtar på svenska, när populärmusik i allmänhet uppfattades som en engelskspråkig konstform, var inte något sorts skämt. Inte heller en övertänkt stilstrategi. Förmodligen var det en fråga om att det var de svenska orden som kom, de svenska orden han inte kunde hejda, de svenska orden han behövde tämjda; detta var språket där musiken hände. Det var samma sak som gjorde så att Dylan kunde skriva alla de där legendariska låtarna på 60- och 70-talet; låtar vars magi svenska trubadurer i decennier försökte återskapa i försvenskade, alltid mer eller mindre mekaniska tolkningar. Det handlar ju inte om orden i sig utan om syntax och fonetik – musik handlar om ljud, även när ljuden råkar vara ord. Det är därför Små lätta moln är den överlägset bästa versionen av Dylans Mr. Tambourine Man. Att det inte är samma låt, den svenska och den amerikanska? Nä, just det. Ändå har Rogefeldts klassiker i själ och hjärta mer att göra med låten än vad Wiehes, Magnells och Lalla Hanssons tolkningar har.
Låtarna på Ja dä ä dä verkar vara uppkomna, och inte minst framförda, i en perfekt storm av kristallklar lättsamhet. Det är en orgie i kontraster – det är pipröksdoftande fuldans-extas i hippiestil men med den där oförfalskade barnsligheten, den blåögda naivitet, som hippies så ofta bedyrade men sällan visade upp. Bortsett från konnotationen i Surabaraya Johnny skulle man aldrig kunna ana att Rogefeldt fått inspiration till dessa låtar efter att ha suttit och läst Brecht. Det allra minsta man kan kalla skivan är Brechtiansk. Låtarnas versbyggen är skolgårdsdoftande rimlekar, skvallerbytta bing-bång-attityder – ja, bara själva titeln bekänner en kärlek till språket som främst något som ljuder. Det är det som Rogefeldt förstod som ytterst få, kanske inga andra svenska artister förstod (utom möjligen Mora Träsk): Dä handlar jö änte om va man säjerrr utan hure låååter.
En vass formulering är på sätt och vis ett slöseri på tid, i alla fall om man ska syssla med rockmusik, som i grunden är anglosaxisk. Att på en gång ta det mest använda substantivet på engelska – love – som Rogefeldt gör i inledningsspåret (Love, Love, Love) är en underbar signal om att här kommer svagheterna bli styrkor. I motsats till vad myten säger så är inte svenskar överdrivet bra på engelska, och de var det sannerligen inte 1969; men “Love, Love, Love” låter onekligen som en låt en tolvåring på en skolgård skulle kunna skriva, eller möjligen klottra på en vägg.
Man kan inte skilja på texten och musiken, de sitter ihop som med superlim. Love, Love, Love har en genialisk versmåttstruktur – säger genialisk, för jag tror verkligen att Rogefeldt helt enkelt bara spottat ur sig den på känsla – som går pang-pang-zickazicka-pang-pang, pang-pang-zickazicka-zickazicka-pang-pang-paaaaaang. Eller, om man vill lägga till ord “Den dan/som va föreförrgår/den dan/kamanintesägavaminlyckodaaaa” Optimismen i låten som sådan är ett annat glädjeämne. Här har vi en glad skit vars tjej varit otrogen mot honom men lika glad för det är han för “I’m gonna give you löv, löv löööv.”
Man ser sig ofta över axeln när man använder ord som “genialitet”, och jag kan inte med gott samvete påstå att några av Rogefeldts senare skivor egentligen kommer i närheten av denna, men ordet har sina konnotationer och de är värdiga här. Den här vidunderliga blandningen mellan barnslig enkelhet och briljanta strukturer, en avslappnad hej-här-är-jag-stämning blandad med ohyggligt professionalitet, känslan av att varenda ord som slängs upp på måfå landar exakt där det ska, detta konstanta kreativa lyckoflow, det är ju saker man vanligen relaterar till Mozart.
Love, Love Love – Här kommer natten – Små lätta moln. Bara de tre första spåren är nog för att göra skivan till en omedelbar klassiker. Vi dras med i den här musiken eftersom Rogefeldt använder både amerikansk populärmusik och urgamla svenska visor på sätt som ingen annan hade kunnat komma att tänka på, utan att förråda sin inneboende självklarhet – det är låtar om att vara kär, att sitta och umgås med natten och att tycka om sommaren. Det är en lyriker som helt enkelt tar del av sin egen tillvaro, upplever sin omgivning, och återspeglar den som ett konstaterande som genast förvandlas till en hyllning. Natten kommer punktligt efter dagen. Men sjunger man bara “här kommer natten!” uppstår plötsligt detta mäktiga fenomen, som vi av naturliga skäl tenderar att ta för givet, djupt inuti bröstet på oss. Urtidshjärtat börjar slå och vi vill kanske börja dansa märkliga danser i de tända ljusen.
Såklart har mycket av den totala, fullständigt genomdrypande svängfaktorn att göra med att trion Rogefeldt-Carlsson-Wadenius besitter ett kollektivt medvetande och rör sig med häpnadsväckande lätthet genom jazziga taktskiften och övergångar, men det hade varit relativt tomt jammande hade det inte varit för att Rogefeldts lyrik är precis lika mångfasetterad. Enkelheten till trots rör sig texterna så pass vildsint att man kan finna nya dimensioner i dem överallt. Det finns tidlöshet här, som sagt, med de enkla, figurativa bilderna som likt visorna de härleds från tillhör vem som helst. Det finns också säregenhet, Rogefeldts unikum; den paradoxala barnsligheten, som föreslår ett oemotståndligt Peter Pan-syndrom. (En låt på skivan heter som bekant Jag sitter och gungar). Denna oförmåga att inte leka, i sin tur, hänger ihop med en undermedveten politisk nerv som kan är mer instinktiv och intuitiv än ideologisk eller retorisk. Rogefeldts bokstavliga flykt från lumpen (som han senare satt tre månader i fängelse för) slinker in i oavvisliga psykologiska underströmmar, som i den egentliga kärlekslåten Colinda där han hojtar “Manöver!” och förvandlar i ett enda ord hela den svenska militärmakten till något ur en rockmusikal. Den unge soldatens flicklängtan kan också anas i avslutande Du tände lyset Andersson, eventuellt den enda serenad där kärleksobjektet tilltalas vid efternamn.
Och, såklart, Andersson. Inte Magnusson eller Lindström eller ens Larsson eller Karlsson. Rogefeldt gör aldrig misstaget att krångla till det. På sätt och vis anstränger han sig inte ens; varje sekund på skivan verkar helt självklar, fylld till bredden av allt sådan här musik kan vara men utan att minsta spår av kreativ belastning. Jag vet ingen annan svensk artist som lyckats vara så svensk och osvensk på samma gång, som ett enda stort Woodstock inklämt i en liten lägenhet med skorpor och mjölk i kokvrån.
Lämna ett svar