Som en miljon människor vet så blomstrade shoegaze och britpop på 90-talet. Så fort årtiondet, faktiskt hela millenniet, tog slut så dog även det brittiska popundret ut med förbluffande precision. År 2026 är det inte direkt en nyskapande tanke att försöka återskapa denna era, men Guv (som fram tills nyss kallade sig Young Guv) verkar tro det i sin sjätte skiva Warmer than Gold. Hans metod är den mest direkta och bokstavstrogna. Han försöker inte använda soundet som stoff för sitt eget konstnärskap. Han försöker inte förvandla eller utveckla materialet genom en ny synvinkel. Inte heller hänger han sig egentligen åt 90-talet på ett iögonfallande nostalgiskt sätt, som ju hade varit något. Guv sysslar med ett rent sterilt återskapande, en typ av frystorkad 90-talsmusik; det som går igen här är ljudbilderna, de svajiga rytmerna, sångernas rent tekniska strukturer – det är en pastisch på levande musik som tycks vara gjord av någon som är alldeles för bra på att läsa noter. Varje låt är en utmärkt genomtänkt laboration och lämnar en vagt behaglig, men aldrig riktigt smittsam stämning efter sig. Det är låtar utan ande eller mål. Texterna är självförklarande fragment om ”Miss Blue” som dansar i läderstövlar och dricker för mycket vin på dejten, börjar gråta men kan inte berätta varför. Nähä. Zum-zum-zum går de distade gitarrerna. Melodierna, längs de klassiska skalorna, är ibland fina, även när de ostadigt svävar omkring som en nästan iögonfallande musikalisk tapet. Det är omöjligt att föreställa sig att artisten inte är tillgiven musiken han gör pastisch av, för annars skulle han väl inte orka återskapa så mycket av dess rena skelett, men efter den sjunde låten av Primal Scream utan skrik, My Bloody Valentine utan blod eller Happy Mondays utan riktig glädje, så börjar albumet istället bara kännas som välproducerat brus som sakta men säkert blir allt mer långrandigt. Guvs hantering av den här musiken – för några ”originella” alster är det knappast tal om, detta är helt och hållet musik enligt en sorts Jurassic Park-logik där vi helt enkelt försöker väcka gamla djur till liv – är i grunden helt enkelt för analytisk och ofysisk. Låtarna är som AI-demonstrationer av hur de gamla 90-talsbanden hade kunnat låta; de saknar den avsiktlighet som gav Pulp sin dryga syra eller Blur sin släpiga sväng. Mer än något annat påminner Warmer than Gold om den särskilda subgenre jag brukar kalla för soundtrackmusik. Denna musik fanns på filmsoundtracks på 90-talet. Sällan hade man köpt in riktigt stora artister, men däremot fanns gott om billiga kopior som lät som bandet man var ute efter. Här har vi bandnamn som The Connells, Catherine, Eels, Miracle Legion och Starclub – trubadurer som tidens vågor sedan länge svept iväg; faktiskt var de knappt skrivna på sanden till att börja med. Men till och med dessa artister aspirerade på en One Hit Wonder, i alla fall, och det gav dem en innerlighet som Guv med sitt tydliga behov av legitimitet, helt saknar. Det Guv har missat är att musiken han försöker eftersträva tillhör ungdomen, de förvuxna barnen, de som bara vill gå vilse i sina egna känslor, och få av dessa band behövde eftersträva strukturell verkshöjd för att bli till. På soundtracket till Scream fanns en danslåt som hette Artificial World (Interdimensional Mix) av Julee Cruze, och på soundtracket till Basic Instinct fanns en annan danslåt som hette Blue av LaTour och jag kan komma på tjugo till. Att piffa upp den här gamla musiken, och göra något som känns lika kul men med lite ny lack, går absolut att göra – Cut Copy gjorde det 2013, till exempel, med sin utmärkta Hacienda-hyllning Free Your Mind. Men Guv saknar den glupska hunger, den orädda vilja att gå in i någonting farligt, kåtheten och knarksuget, på ren svenska, som man måste våga befläcka sig med för att göra den här typen av musik. Den ska liksom inte bara låta snyggt eller rätt. Man ska kunna dansa till den men inte utan att skära sig lite i hjärtat.
Lämna ett svar