Månad: september 2021
-
Cult of the Cobra (1955)
En knasig, ful ankunge i Universals katalog av b-rysare; Cult of the Cobra, med Faith Domergue som den mystiska ormkvinnan från Indien! Det är ett gäng muntra jänkarsoldater som får skylla sig själva när de blir lite för nyfikna på väg hem från andra världskriget. De smyger sig in i en mystisk ormritual i Indien och… curses, […]
-
Dödsexpressen (1972)
Här har vi en mysig, oväntat mångsidig tågrysare som man spelade in på Hammer-manér genom att använda sig av scenografin som blev över från mer påkostade filmer (ryktet säger Doktor Zjivago). Vi är, därför antar jag, i tidigt 1900-tal och ett förhistoriskt apmonster gör livet surt för passagerarna på transsibiriska expresslinjen. Ombord är rivaliserande antropologerna […]
-
No Time to Die (2021)
Det är svårt att bli klok på James Bond nuförtiden. Han var ung och hungrig när Daniel Craig tog över rollen i Casino Royale och Quantum of Solace. Sedan var han plötsligt gammal och förlegad (Skyfall). Efter att han överlevt sitt tjugofjärde officiella äventyr, Spectre, var det svårare än någonsin att säga vad Bondfilmerna egentligen […]
-
Crawl (2019)
Crawl är en ödmjuk påminnelse om att vissa människor fortfarande vet hur man använder och utnyttjar filmmediets potential. Det är en katastroffilm, och en monsterfilm, om hårt kämpande människor och ett gäng hungriga alligatorer. Men det är en otroligt välgjord katastroffilm, och monsterfilm, om hårt kämpande människor och hungriga alligatorer. Alejandre Aja, som regisserat filmen, slog […]
-
The Conjuring: The Devil Made Me Do It (2021)
Fanns det inte mer prestige i det här… alldeles nyss? Eller okej, det har visst gått åtta år (!) sedan första The Conjuring, men om det här är The Conjuring 3, varför har jag så svårt att separera den från spinoffs (Annabelle, et al) eller uppföljare till Insidious (vilket ska vara en annan serie, men Patrick […]
-
Dr X – Operation skräck (1963)
Ray Milland var ingen Cary Grant; på den gamla goda tiden brukade han spela hjälte ibland, visst, men de flesta av hans rollfigurer var antingen destruktiva eller dömda eller både och. Även i äldre dagar verkade han dras till misantropi – som här, där han spelar doktor Xavier (en föregångare till Charles?) som uppfinner ögondroppar […]
-
Alla talar om Grace
Det är inte alla som talar om Lasse Hallström, Sveriges tveklöst mest framgångsrika filmregissör, kanske för att hans centrala samlade verk innefattar en film som Alla talar om Grace. Det är en film som borde slå över mätaren på perfekt 90-talsfilm; en peak Julia Roberts spelar bedragen fru (hennes horbock till man spelas av Dennis […]
-
Musikresan 2021#38: En udda, ojämn fest på en adress nästan ingen hittar till & man lyckas inte riktigt ha kul men det blir ändå liksom berikande i skymundan
Huuummm… förra veckan var det gott om snacksaliga artister som hopade sig för att få en syl i vädret. Den här veckan är det betydligt färre hurtiga fåglar i träden. Veckans lista består av ballader, instrumentellt hokus pokus, elektroniskt amientbråte och en och annan abstrakt gatecrasher. Vi stannar i allmänhet på lägre register, och det blir emellanåt […]
-
Den djupa dalen (1947)
Jag antar att det finns två typer av människor. De som anser att en film som Den djupa dalen är bäst i början och de som anser att den är bäst i slutet. Jag faller in i den första kategorin. Det är en nästan surrealistisk värld vi har hamnat i, och den består bara av tre människor. […]
-
Våldets män (1955)
Vissa skådespelare är som kaffe, man håller inte på och lägger till en massa socker och grädde. Glenn Ford var en kaffeskådis. Han hade utstrålningen av en sur skosula, men det var bara att gilla läget. Försökte man göra honom snäll och gullig blev det bara konstigt (som i den menlösa remaken av Cimarron… och […]
