film, Filmloggen

Den djupa dalen (1947)

Jag antar att det finns två typer av människor. De som anser att en film som Den djupa dalen är bäst i början och de som anser att den är bäst i slutet. Jag faller in i den första kategorin. Det är en nästan surrealistisk värld vi har hamnat i, och den består bara av tre människor. Ett gammalt par som inte inte pratar med varandra och deras fullvuxna dotter (Ida Lupino), en ängslig och stammande oslipad diamant. De bor i en stuga omgiven av sublimt skinande skog. En dag störs friden av arbetare (läs: fångar) som bygger en väg längsmed den intilliggande kustremsan – vilket man också gjorde i verkligheten, så det hela är nästan ett stycke neorealism i Hollywood – och tror ni inte att en av fångarna flyr och ”bekantar sig” med den oroliga dottern.

De första akterna är verkligen suggestiva. När fången (Dane Clark) tornar upp sig över Lupino kan man känna filmremsan svettas – de många autentiska skog- och markscenerna gör atmosfären karg och spännande, som i en gammal hederlig bergsfilm från stumfilmseran, och saker blir inte mindre desperata av att Lupino bor i ett gammalt ruckel och att hennes två gamla föräldrar är tröstlöst anskrämliga rötägg i Tennessee Williams-traditionen; det är en deprimerad stämning rakt igenom och den röda tråden som löper rakt igenom depressionen stavas passion och desperation. Ida Lupinos rollfigur är så desperat att hon faller handlöst för en potentiell mördare (han menar att han aldrig menat någon något illa… hon verkar vara den enda som tror honom) vilket säger allt om vilket liv hon levt fram till denna punkt.

I och med att arbetarna spränger berget och ”öppnar” dalen där familjen bott, tydligen utestängda från resten av världen, ska vi förstå det här som en symbolisk handling av ljus och hopp. Halvvägs in i filmen förvandlas föräldrarna till ett par glada prickar som plötsligt kommer jättebra överens och dramatiken förs över från det förvridna familjedramat till en mer uppenbar melodram där Lupino gömmer Dane Clark på höloftet medan en mer och mer oundviklig final blir, tja, mer och mer oundviklig. Säkerligen finns det gott om folk som tycker att det är här som filmen ”kommer igång” och blir lite spännande. Men jag tyckte bara den blev allt tristare och mer uppenbar och där jag först tänkte att Ida Lupino hade något i kikaren med den här rollen – som är en tradig och rätt hopplöst oskuldsfull jänta som inte vet skillnad på upp och ner – visar det sig att hon bara spelar efter konventioner; hon gör det proffsigt, men det är tråkigt att se ett sådant krutpaket reduceras till en blödig filbunke. Hon var missnöjd med filmen själv, och sade upp sitt kontrakt med Warner Bros, vilket i sin tur banade vägen för hennes arbete som regissör. Inget tråkigt som inte för något spännande med sig.