Ray Milland var ingen Cary Grant; på den gamla goda tiden brukade han spela hjälte ibland, visst, men de flesta av hans rollfigurer var antingen destruktiva eller dömda eller både och. Även i äldre dagar verkade han dras till misantropi – som här, där han spelar doktor Xavier (en föregångare till Charles?) som uppfinner ögondroppar som ger honom röntgensyn. Filmen heter bara X i förtexterna, men lanserades som X: The Man with the X-Ray Eyes (men Milland krediteras fortfarande som Ray Milland och inte X-Ray Milland… tja, man vet ju aldrig).
Idén om röntgenögon är såklart kul på det tidiga 60-talet, då knoppar började brista och folk längtade in under kläderna på varandra och snart gick det inte att hålla på och präkta sig mer. Scenen där Milland står på dansgolvet och försöker spazza ut i takt med kidsens beatnikdans – samtidigt som han ser alla som i ett nudistparty – är eventuellt filmens höjdpunkt, trots LSD-mysiga specialeffekter och diverse transcendentala möjligheter. Ju mer desperat och galen doktor X blir av sina superögon, desto trippigare blir filmen; det man särskilt minns är Arkiv X-ögonen mot slutet, och den härligt barbariska chockeffekten alldeles vid eftertexterna. Roger Corman regisserade.