film, Filmloggen

Våldets män (1955)

Vissa skådespelare är som kaffe, man håller inte på och lägger till en massa socker och grädde. Glenn Ford var en kaffeskådis. Han hade utstrålningen av en sur skosula, men det var bara att gilla läget. Försökte man göra honom snäll och gullig blev det bara konstigt (som i den menlösa remaken av Cimarron… och okej, Superman, men då var han officiell pensionär). Lät man honom hålla sig sur och stubbig fungerade han dock utmärkt när det gällde – som i The Violent Men, en skenbar standard-Western som ändå har ett par överraskande nyanser.

Huvudpersonen är en av standardprototyperna – den resonable mannen som ”inte vill blanda sig i” när skurkarna (naturligtvis stenrika ranchägare) härjar och terroriserar vanligt folk. Undertonen är densamma som den kom att bli för Kalle Bronson, sedan Mel Gibson, sedan Denzel Washington; av rätta virket men numera ”pacifist” efter för mycket krig och våld.

Men såklart pushar de honom över gränsen ändå.

Det överraskande med filmen är att karaktärerna gradvis byter positioner; i början är Ford lyckligt förlovad och Edward G. Robinson är skurk; han är landägaren, men eftersom han blivit gammal och skröplig (och saknar ben) börjar hans våldsamma lakejer ta över mer och mer. Detsamma gäller för filmen i sig; Robinson blir mer och mer av ett offer, medan hans fru Barbara Stanwyck (i sedvanlig Stanwyck-stil) blir mer och mer av en ond drottning och filmens verkliga nemesis. Fords trolovade lackar också ut och Vår Man går från att vara en sorts förtidspensionerad western-Svensson till att bli rena rama Rob Roy. Mellan lagren finns tematik om makt och våld och vad priset blir när man använder det senare för att få det förra.

Allt som allt lyckas den här filmen nå ut i en skapligt episk bredd, och det säger en del om westerngenrens lägstanivå på 50-talet. Manuset skrevs av Harry Kleiner, en underskattad begåvning som senare skrev saker som Den fantastiska resan och Bullitt (och Arnoldrullen Red Heat… tja, ingen är perfekt). Mycket hänger såklart också på energin från de bekanta nunorna; Robinson kunde som få andra gestalta mäktiga ondingar som samtidigt var eländiga blötdjur och en lite av åren tilltufsad Barbara Stanwyck påminner om den onda Disneydrottnignen personifierad. Med en stor ful peruk, och iklädd svarta kläder, påminner hon emellanåt om Darth Vader!