Crawl är en ödmjuk påminnelse om att vissa människor fortfarande vet hur man använder och utnyttjar filmmediets potential. Det är en katastroffilm, och en monsterfilm, om hårt kämpande människor och ett gäng hungriga alligatorer. Men det är en otroligt välgjord katastroffilm, och monsterfilm, om hårt kämpande människor och hungriga alligatorer.
Alejandre Aja, som regisserat filmen, slog igenom när skräckfilmen var inne i sin Saw och Hostel-era; splattriga, sadistiska, extrema uppvisningar i kroppsfixering, inte allas kopp te, fair enough. Crawl är inte alls en sådan film, det är en bred och mestadels blodfattig popcornfilm, men man kan känna den där intensiteten mellan lagren. Aja vill hitta pulsen, både på de som tittar och de i själva filmen. Sådant gör skillnad. Det räcker inte med att bara filma skådespelare som säger saker, i hopp om att en massa fakta och förklarade meningar ska göra jobbet. Du måste in i filmens själva material, börja laborera med rytm och känningar, skapa något som sker mellan lagren, inte bara på den torftiga ytan, dialogernas bla-bla-bla och omständigheternas si-och-så.
Crawl påminner en också om att filmtid inte har något att göra med längd. Man kan tycka att filmen på ett väldigt opretentiöst sätt ”drar igång direkt”, men jag tycker inte att det är en sann beskrivning. Det är som att vi förutsätter att det alltid finns en massa si-och-så och bla bla bla att ta oss igenom. Kanske det talar för hur vana vid blivit att uthärda TV-serier; jag har ofta hört att den-och-den serien inte kommer igång förrän säsong två eller tre. Det är ett jäkla slöseri på timmar och det betyder inte att serien långsamt arbetar för att bygga upp en dramatisk poäng – det föreslår snarare att man bara vänjer sig vid massan av bla bla, och till slut hypnotiseras till att inte kunna sluta titta.
Det är oväsentligt om din film är 30 minuter eller fyra timmar. Tid handlar bara om innehåll. Crawl är en kul monsterfilm, men dess viktigaste del är den första kvarten eller så. Vi lär känna huvudpersonen – utan och innan och in i minsta psykologiska vrå – genom två-tre dialoger. Inte främst på grund av vad som sägs, utan på grund av hur det regisserats, hur det filmats, hur det klippts, både i bild och ljud. Det är, när allt kommer omkring, otroligt komplicerad konst.
Men alltför många filmer verkar tro att allt de behöver är goda avsikter och lite smart snack; det är som att vara fast i öknen med en fantastisk bil som inte startar. Crawl bygger visserligen på en väldigt okomplicerad idé, men den har sina goda avsikter och den har lite smart snack; Aja fattar att han sedan måste göra filmen också, och han gör den med väldig hunger och medvetenhet; han är närvarande i varje ögonblick, ivrig att få varje detalj att klicka. Han förstår hur man drar tempot upp och ner utan att förstöra den kaotiska symfonin, som pågår i 88 rappa minuter. Det är fortfarande en cinematisk kioskdeckare – här och där är dramatiken ihoplimmad med standardklyschor och den underliggande berg- och dalbanearkitekturen kan kännas lite mekanisk ibland – men det är bara ett problem om man på något sätt lyckas zona ut från Ajas organiska hypnos.
Så det är den lyxigast tänkbara Sharknado-film man kan tänka sig och ett utmärkt exempel på att film inte kan begripas på samma sätt som annan konst; tanken att dela upp filmen i rätt och fel typ av film, eller hög- och lågkonst, går emot dess natur, som är teknisk. Mycket av vad film handlar om är just den typ av fantastiska konstverk som Aja behärskar här. Jag kan inte säga det bättre än Maya Deren gjorde:
Precis som verbal logik i en dikt består av de relationer som upprättats genom syntax, assonans, rim och andra sådana verbala metoder, så finns det i film processer av filmiska relationer som härrör från instrumentet och elementen i dess manipulationer. … Faktum är att de metoder som resulterar i misslyckande inom de andra konstformerna kan inom filmen vara grunden för kreativ kraft, bara ansträngningen att överföra värdena från den ena konsten till den andra överges. Sådan inversion är möjlig till stor del för att filmen är ett tid-och rumskomplex av ett unikt slag.
Hon visste det 1946 och det är inte mindre sant idag.