Den här komedin är inte lika undermålig som de flesta ”så dålig att den är bra”-komedier, men den är så dålig att den är bra ändå. Allt handlar om komisk timing. Hexed – som handlar om en deppig hotellreceptionist som lurar till sig en dejt med en fotomodell som visar sig vara ett mordiskt psykfall – […]
Fortsätt läsaThe Trouble with Angels (1966)
Den här filmen är en frisk fläkt på alla möjliga sätt. Det är en komedi om två flickor som hyssar sig igenom sin tid på en katolsk flickskola, men den har ingen sådan där ”skämt åsido”-ton av moralism som man alltid hittar i Disneyfilmerna. Inte heller är filmen fullt 60-tal – nunnorna är inte antagonister […]
Fortsätt läsaStorstadsflickan (City Girl, 1930)
Det talas ibland om filmer eller filmskapare som är före sin tid. F.W. Murnau var kanske den första regissören som faktiskt verkade tänka på framtiden. Eftersom han var intresserad av tidlöshet, att göra filmer som alltid skulle fungera, tänker man aldrig på att han arbetade i en tid där filmer förstördes regelbundet, antingen i bränder […]
Fortsätt läsaColorado (1940)
Seg Roy Rogersfilm med en story som ska föreställa sig ta plats under amerikanska inbördeskriget. Roy är yankeelöjtnant som skickas till Colorado för att rensa ut bland konfederatsympatisastörer och finner att hans egen bror är en av storskurkarna. Ett par bra skådespelarprestationer men mestadels pratigt och långdraget och vår sjungande cowboy tar bara fram guran […]
Fortsätt läsa’49-’17 (1917)
Något udda story på denna gamla stumfilm – en nostalgisk domare vill återskapa vilda västern och tvingar därför sin son att iscensätta ett stort lajv i en spökstad ute i väst. Såklart finns det ett riktigt rötägg med i bilden, samt en förlorad dotter från fornstora dar. Filmen har något flådigt över sig men sinkas […]
Fortsätt läsaAntropophagus (1980)
Så jag såg Triangle of Sadness och sedan såg jag High-Rise och sedan var klockan ganska mycket. Vad gör man då? Jo, man tillåter sig själv att dinera nattamat medelst italienskt splatter från Joe D’Amato. Antropophagus är en perfekt liten epilog efter fyra anspråksfulla filmtimmar. Det är knappt så att den här filmen handlar om något alls, åtminstone […]
Fortsätt läsaHigh-Rise (2015)
Som andra filmen i en dubbelvisning med Triangle of Sadness är Ben Wheatleys High-Rise som en fantastisk fläkt av äcklig luft. Wheatley organiserar förmodligen inte den kultiga romanen speciellt bra, säkert fångar han inte heller alla dess filosofiska dimensioner och möjligheter (jag har aldrig läst den) men High-Rise är åtminstone dynamisk i filmtermer. Jag älskar hur filmen fördjupar […]
Fortsätt läsaTriangle of Sadness (2022)
Man skulle kanske kunna få för sig att Ruben Östlunds andra guldpalmsvinnare vore någon sorts revolution, men den består av förvånansvärt gamla idéer. Är det möjligt att vara på en öde ö utan att omedelbart bli en metafor för mänskligt beteende? Har det någonsin funnits ett klasslöst skepp i en film? Nej, åtminstone sedan Defoe, […]
Fortsätt läsaFinal Destination 2/Darkness Falls (2003)
Vi är åtminstone ute ur januari. Det betyder att jag inte kan tvinga mig själv att se fler januarireleaser från 2003. Darkness Falls är visserligen inte 80 minuter när eftertexterna kommer, men det är fortfarade 80 minuter man inte får tillbaka. Men Darkness Falls kan vara en film ingen tycker om, långt fler har aldrig sett den […]
Fortsätt läsaLivet är underbart (It’s a Wonderful Life, 1946)
Livet är underbart är ett bra exempel på en film som kan bli en livslång vän. Det är en bra inkörsport till äldre filmer men den avslöjar också sin magi mer ju fler äldre filmer man ser. Det är förmodligen en av de första filmerna från 1940-talet någon ser, och man är benägen att ta […]
Fortsätt läsa