Att se Tre män och en baby från början till slut (för första gången) var en ganska trevlig upplevelse, speciellt med en två månader gammal dotter i mitt knä (#fenomenologi). När jag växte upp var filmen på TV hela tiden så jag blev väldigt bekant med dess närvaro; Jag kan inte ens säga att jag såg fragment av filmen, men ofta när man zappade runt dök de där tre hockeyfrillorna med bebisen upp igen. De var omgivna av lavendel, kanske någon var i drag, och det fanns några obligatorisk knarksmuggling där också, vilket inte höjde mina ögonbryn. De flesta familjefilmer hade en scen där heroinsmugglare skrek på varann i en gränd, märkligt nog.
Men med det sagt är jag positivt överraskad över hur söt och snäll den här filmen är. Den har inget av den kokainstinna cynismen eller det vedertagna rövhatteri som många 80-talsfilmer har; det är en ofarlig, välmenande och fin film om hyggliga män som blir mycket bättre män. Den blev känd som 1987 års största hit i USA och det var en film som alla kände till på de där tevezappardagarna, från ens yngsta kusin till gammelmormor. Idag har inte en enda film den spridningen och folk har ingen aning om vad det innebär att verkligen zappa.