Jodå, visst är detta en trovärdig skildring av en familj katalanska persikoodlare vars tillvaro hotas när markägaren dör och storföretag köper upp marken. Det är inte alls en dålig version av ett typiskt europeiskt indiedrama, den typ av film som tycks bestå av ett par nyckelscener och mycket pseudodokumentär utfyllnad där diverse anekdotiska mikroscener av mänskligt beteende spelas upp. Nyckeln till filmen är barnen, som lever i sin egen värld i skuggan av de vuxnas växande livstragedi, samt tonåringarna som konflikten gradvis rinner ut över. Man skulle rentav kunna tro att filmen vill bygga upp konflikter mellan karaktärerna och driva dem mot någon form av narrativ. Faktikst kunde hela filmen vara kortare, mer koncis och därmed mer slagkraftig. Men filmen är inte intresserad av sånt elitistiskt hittepå som ”storytelling”. Varje scen verkar vara ute efter att notera ett visst beteende, sedan gå vidare. Jag har tidigare liknat det till en arthouse-variant av superhjältefilmer; det är något för en att titta på, även om det i slutändan inte gör så mycket med en. Liksom många filmer av det här slaget är tonläget också ganska uppgivet. Uppenbarligen finns det skäl för människorna i filmen (och i verkligheten) att känna sig uppgivna. I verkliga livet, alltså. Även om det här tekniskt sett är en film så verkar den vara gjord av människor som helst skulle vilja slippa arbeta med mediet. Den estetiska ambitionen stannar vid att spegla den politiska verkligheten mot naturskönhet, och den hälsosamma naturalismen vi får se när familjen umgås (häpnadsväckande få smartphones, länge antog jag att filmen utspelade sig på 90-talet). Så vi får då en fin, ofta visuellt vacker, till och med sensuell och meditativ film. Som slutar i passivt nederlag. Är detta verkligen filmen vi alla vill se om detta ämne? Den ohederligt pittoreska svenska titeln har helt klart satts av giriga PR-människor som inte bryr sig om vad filmen handlar om så länge någon godtrogen pensionär köper en biljett. Det antyder, tror jag, en större tendens av godtycklighet när det kommer till filmer som dessa. De iakttas plikttroget med nickande huvuden, men alla stirrar antingen halvt åt sidan för att se om någon tittar på dem, eller så har de mobilerna i knät. Det är inte folkets fel. Filmer som dessa har ett perfekt tillfälle att skaka om en. Istället utnyttjar de vår passivitet.