Den här filmen är en enda stor deg. Scener hopar sig på varandra som ett fotbollslag efter att det kvitterat men helt utan glädje. Skådespelarna gör grimaser och försöker impa med usla kung fu-moves. Jag såg av misstag Director’s cut-versionen som insisterar på en hel sidointrig med Coolio (!) Det kunde man uppenbarligen ha tagit bort, men man kan å andra sidan ta bort allt från den här filmen. Den har ingen röd tråd överhuvudtaget och den verkar inte följa någon särskild strategi. Bilderna den förmedlar också bara en tom yta av glansigt mörker. Det är egentligen inget annat än en i den långa raden av filmer där Joe Pantoliano bara vill åka hem.