Till viss del har jag mjuknat lite för The Expendables – jag känner fortfarande att den är ganska trist och glädjelös, men jag inser nu att den åtminstone är det med flit; tråkig som en kniv, glädjelös som ett bortkastat liv; maskulina eskapistiska fantasier har alltid spelat på idén att (en) man har ett utvalt öde, att det finns något avgörande äventyr som skiljer en (man) från alla andra, och mer och mer har jag kommit att inse hur Sylvester Stallone åtminstone accepterar att dessa föreställningar förvandlar en till en grundlurad superloser som inte har något att se fram emot. Stallone vågar vara patetisk. Han leker alltid med tanken på att spela offer. Det är befriande.
The Expendables är inte ett misslyckande så mycket som det är väldigt mycket av en ”acquired taste”. Med sin dåligt upplysta action och våldet som är mer plågsamt än roligt är det en film som uppskattar sin målgrupp: Arbetarmän som lever känslomässigt slutna liv, magra postindustriella verkligheter av smuts och oväsen, där den testosteronbaserade korvfesten är ett slags skämt. Poängen är att vi alla har sett igenom den här machoskiten för länge sedan – och betalat för det också; det som passerar som ”ärlig grabbhumor” är i själva verket självreflektion med glimten i ögat; Stallone överskattar visserligen sitt dramatiska berättande när han försöker förvandla dessa pappfigurer till kloka, gamla hundar vi ska gilla och bry oss om, men ändå.
Den enorma mängden eldkraft och explosioner är till för att dränka demonerna, ungefär på samma preskreptiva sätt som metalmusik kan fungera, samtidigt som den står som en mycket ironisk metafor för vardagens slit och möda; karaktärerna är kodade att vara ”arbetarmän”, så när de ”går till jobbet” är denna ändlösa störtflod av bomber och granater en metafor för den dagliga arbetsbelastningen, allt skit du tar när du jobbar 9 till 5 i en glasfabrik eller en pizzeria. Det är därför all action känns så otroligt tråkig och bekant – allt är tänkt att påminna dig om dina egna vardagar, alla dessa timmar vill du hellre skulle vilja bränna på att dricka, hoja, knulla osv.
Den här potentialen – om det är det rätta ordet – fick ingen vidare frukt i The Expendables 2, tyvärr, där Stallone målade in sig själv i ett hörn: Å ena sidan är det en film som sätter den självmedvetna humorn i fokus (det är en av de första blockbusterfilmerna för en tydlig meme-medveten generation) och å andra sidan insisterar han på att vi ska bry oss om karaktärerna, trots att filmen uppenbarligen är mest intresserad av sina skådespelare än rollfigurerna de ”spelar”. Tanken är att de ska hämnas efter att en ny medlem i gänget dör (honom får vi aldrig riktigt träffa, så det är ännu svårare att förstå hur man tänkte där).
Hursomhelst. Naturligtvis finns det ingen historia att tala om, men nu finns det ingen riktig personlighet i någon av det heller. Gråa miljöer och ytterligare störtfloder av pepper och pang gör så att hela filmen känns som ett häng på en sportanläggning där träningen bara råkar bestå av massmord och kaos. Den enda som verkar intresserad av att gestalta något är Jean-Claude Van Damme, som spelar skurken. Han ger sig fan på att göra något med den rollen, både verbalt och fysiskt; det är en fantastisk liten framställning, full av små flamboyanta inslag (spår från JC:s gamla ballerinadagar, antar jag).
Tyvärr är han väldigt underutnyttjad – jag tror inte ens att det finns någon utläggning om hans identitet (plötsligt kallar alla honom bara ”Vilain” som om de vet vem han är). Men det är heller ingen slump att Van Damme är skurken, för medan hjältarna är ett relativt homogent gäng anglokillar (med några symboliska minoriteter vars annanskap ständigt uppmärksammas för dem, varpå de förväntas ödmjukt acceptera att bli hånade) så representerar Van Damme den där läskiga, knasiga, euro-excentriciteten, en strävan efter glädje som inte har något att göra med entreprenörskap och en sorts kärlek som är vild och tillräckligt stor för alla oavsett vem de är; det kommer alltid att framstå som något fundamentalt främmande för dem som bara känner sig trygga inom normativiteten – och till skillnad från sin mer solidariska föregångare, som regisserades av Stallone själv, känns den här uppföljaren mycket mer chauvinistisk och elak, oavsett hur många gånger karaktärerna insistera på att de har ”kul”. Sanningen är att även om ”Vilain” måste begå mord för att bli vår fiende, framstår han inte som en kallblodig mördare. Till skillnad från Stallone & c:o. En hel del projiceringar pågår här.