Eventuellt Renny Harlins peak med Stallone i sin karriärs höjdpunkt – det är ”Die Hard på ett berg” men det hela blir aldrig så självklart som det borde. Filmens klassiska inledning leder till en melodram som aldrig riktigt kopplar till konflikten som bryter ut (när John Lithgow, vem annars, leder ett gäng skurkar på jakt efter […]

En långtråkig och helt hopplös film från Sylvester Stallones tillknäppta” Armaniperiod” – han spelar trött lönnmördare som jagas av sin arbetsgivare, samt en mardrömslikt exalterad Antonio Banderas. Han gängar med Julianne Moore som spelar någon slags hacker. Hela filmen är en serie dåliga idéer (inklusive valet av Richard Donner som regissör) och det är svårt […]

John Carpenters sunk-kultigaste film med Kurt Russell som Snake Plissken, rötägget som är den ende som kan rädda president Pleasence efter att denne kraschat på Manhattan, anno 1997 ett igenmurat fängelse där organiserad laglöshet råder. Detta får väl sägas representera höjden (eller möjligen botten) av NYC-dystopi; Carpenter lyckades spela in nästan hela filmen på natten […]

Har aldrig riktigt köpt Psycho II, en film som märkligt nog förblivit väldigt uppskattad. Ett problem är att filmen ser ut som en tråkig gardin (det skulle vara en TV-film från början och det märks), ett annat problem är att ingen försökt modernisera stilen eller tonläget (det finns en kulturell avgrund mellan 1960 och 1983 […]

De förväntade katastroffilmsklyschorna betas av här när professor Pierce (Brosnan) försöker varna människorna i en liten småstad om att en vulkan ska få ett utbrott och ödelägga staden. Linda Hamilton spelar stadens borgmästare som om servitrisen Sarah Connor aldrig mötte den där roboten utan fick ha ett vanligt liv som käck 90-talsmorsa. Brosnans skådespeleri går […]

Den här filmen är en enda stor deg. Scener hopar sig på varandra som ett fotbollslag efter att det kvitterat men helt utan glädje. Skådespelarna gör grimaser och försöker impa med usla kung fu-moves. Jag såg av misstag Director’s cut-versionen som insisterar på en hel sidointrig med Coolio (!) Det kunde man uppenbarligen ha tagit […]

Jag blev ganska tagen av Signs när den gick på bio (det var också en av få filmer som skrämde skiten ur mig) och jag minns hur den behöll sin magi på DVD – med åren blev dess lyster lite skamfilad av M. Night Shyamalans fortsatta karriär. Inte för att hans filmer blev så dåliga […]

Till viss del har jag mjuknat lite för The Expendables – jag känner fortfarande att den är ganska trist och glädjelös, men jag inser nu att den åtminstone är det med flit; tråkig som en kniv, glädjelös som ett bortkastat liv; maskulina eskapistiska fantasier har alltid spelat på idén att (en) man har ett utvalt […]

En udda remake – inte bara är den mer trogen Stieg Larssons roman än vad den svenska filmen var, den är mycket mer ”svensk” (filmen från 2009 påminde lite grann om en IKEA-katalog, visserligen, men det är inte det jag menar). David Fincher var den perfekta personen att kristallisera skandinavisk ångest sent på året, den […]