En riktig dealbreaker. Endast änglar ha vingar är den typ av film som definierar vad som gör filmer till filmer; allt ser fejk ut, dialogen är omöjligt kvick, man tar in berättelsen mellan lagren av ens fantasi och den charmigt kitschiga simuleringen i bild; en osynlig plats i ens sinne där filmer lever – inte på skärmen, inte utanför den, men inuti dig; hur ska jag annars kunna förklara att jag tror på en verklighet där Cary Grant och hans gigantiska hatt kan vara i en förtjusande farlig samexistens med Jean Arthur klädd antingen för en safari eller i glorifierad pyjamas… det enda felet är att den bästa scenen (”peanuuuuuuuuuuts!”) kommer så tidigt.