Kategori: film
-
Dödsexpressen (1972)
Här har vi en mysig, oväntat mångsidig tågrysare som man spelade in på Hammer-manér genom att använda sig av scenografin som blev över från mer påkostade filmer (ryktet säger Doktor Zjivago). Vi är, därför antar jag, i tidigt 1900-tal och ett förhistoriskt apmonster gör livet surt för passagerarna på transsibiriska expresslinjen. Ombord är rivaliserande antropologerna […]
-
No Time to Die (2021)
Det är svårt att bli klok på James Bond nuförtiden. Han var ung och hungrig när Daniel Craig tog över rollen i Casino Royale och Quantum of Solace. Sedan var han plötsligt gammal och förlegad (Skyfall). Efter att han överlevt sitt tjugofjärde officiella äventyr, Spectre, var det svårare än någonsin att säga vad Bondfilmerna egentligen […]
-
Crawl (2019)
Crawl är en ödmjuk påminnelse om att vissa människor fortfarande vet hur man använder och utnyttjar filmmediets potential. Det är en katastroffilm, och en monsterfilm, om hårt kämpande människor och ett gäng hungriga alligatorer. Men det är en otroligt välgjord katastroffilm, och monsterfilm, om hårt kämpande människor och hungriga alligatorer. Alejandre Aja, som regisserat filmen, slog […]
-
The Conjuring: The Devil Made Me Do It (2021)
Fanns det inte mer prestige i det här… alldeles nyss? Eller okej, det har visst gått åtta år (!) sedan första The Conjuring, men om det här är The Conjuring 3, varför har jag så svårt att separera den från spinoffs (Annabelle, et al) eller uppföljare till Insidious (vilket ska vara en annan serie, men Patrick […]
-
Dr X – Operation skräck (1963)
Ray Milland var ingen Cary Grant; på den gamla goda tiden brukade han spela hjälte ibland, visst, men de flesta av hans rollfigurer var antingen destruktiva eller dömda eller både och. Även i äldre dagar verkade han dras till misantropi – som här, där han spelar doktor Xavier (en föregångare till Charles?) som uppfinner ögondroppar […]
-
Alla talar om Grace
Det är inte alla som talar om Lasse Hallström, Sveriges tveklöst mest framgångsrika filmregissör, kanske för att hans centrala samlade verk innefattar en film som Alla talar om Grace. Det är en film som borde slå över mätaren på perfekt 90-talsfilm; en peak Julia Roberts spelar bedragen fru (hennes horbock till man spelas av Dennis […]
-
Den djupa dalen (1947)
Jag antar att det finns två typer av människor. De som anser att en film som Den djupa dalen är bäst i början och de som anser att den är bäst i slutet. Jag faller in i den första kategorin. Det är en nästan surrealistisk värld vi har hamnat i, och den består bara av tre människor. […]
-
Våldets män (1955)
Vissa skådespelare är som kaffe, man håller inte på och lägger till en massa socker och grädde. Glenn Ford var en kaffeskådis. Han hade utstrålningen av en sur skosula, men det var bara att gilla läget. Försökte man göra honom snäll och gullig blev det bara konstigt (som i den menlösa remaken av Cimarron… och […]
-
Road to Perdition (2002)
En film som inte gav mig jättemycket när jag såg den på bio, för 18-19 år sedan, och ännu mindre den här gången. Sam Mendes påkostade gangsterskröna lämnar mig i princip helt likgiltig. Förbryllat försökte jag komma in i den någonstans, men det var omöjligt. Det känns som en film gjord av fiberglas och skumgummi. […]
-
En annan kvinna (1988)
Woody Allens tredje försök att imitera Ingmar Bergman; en underlig besatthet, och oundvikligen fruktlös. Nog för att Woody verkar ha skäl att förakta sin egen iskallhet – liksom Bergman – men det hela har att göra med proportioner. När Bergman stirrar ner i avgrunden gör han det i relation till Luther och Jantelagen. När Woody […]