Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Oppenheimer (2023)

Christopher Nolans första regelrätta drama, en biopic om Robert Oppenheimer, är en rörig, ofokuserad och ytlig historia genomförd med ett rafflande tempo och en smått absurd berättarglädje. Narrativen bygger på en bok och följer Oppenheimers väg från sina år som student till Manhattanprojektet och färdigställandet av den första vätebomben, samt en långdragen och i alla […]

Fortsätt läsa

The Lady of the Dugout (1918)

Lite udda stumfilmswestern med Al Jennings, en verklig bandit som vände blad, blev kristen och försökte sig på en filmkarriär. Här återberättar han en anekdot om hur han och hans bror fastnar ute i ödemarkerna och träffar en kvinna som plågas av sin tyranniske make. Intrigen är rätt lealös, men det våldsamma förhållandet är ganska […]

Fortsätt läsa

Sista kommandot (The Last Command, 1928)

Troligen Josef von Sternbergs mest berömda stumfilm, en märklig berättelse om en rysk general (Emil Jannings) som efter revolutionen blivit apatisk av PTSD och nu reduceras till att agera sin gamla ”roll” som statist i Hollywood. Större delen av filmen är en flashback som skildrar ryska revolutionen ur generalens synvinkel; en minst sagt extrem uppgång- […]

Fortsätt läsa

Monster (2003)

Rå, verklighetsbaserad berättelse om medelålders, lösdrivande, prostituerad kvinna (Charlize Theron) som börjar ha ihjäl män. Den indirekta huvudpersonen är emellertid en ung kvinna (Christina Ricci) som hon inleder ett förhållande med. Denna olidliga kärlekshistoria är fascinerande, inte minst för hur övertygande den är, och den bygger upp en psykosocial underdog-desperation som bara blir mer och […]

Fortsätt läsa

Nostalghia (1983)

Tarkovskijs näst sista film, inspelad i Italien, handlar om en bister, sluten rysk poet på genomresa i landet med en tolk och älskarinna. Han är en vandrare, bortkopplad från världen, men när han kommer i kontakt med en lokal byfåne (Josephson) börjar han öppna sig, åtminstone inåt, via den sorts poetiska scenbilder som Tarkovskij blev […]

Fortsätt läsa

Min onkel (Mon Oncle, 1958)

Tatis första färgfilm är en av hans centrala verk. Herr Hulot bjuds in till sin syster för att arbeta på hennes mans meningslösa slangfabrik – hans pittoreska tillvaro kontrasteras med parets löjligt hypermoderna hus, fullt av dumma mackapärer och pretentiös design; tanken är att tekniken ska underlätta tillvaron (och distrahera från deras tillvaros totala tomhet) […]

Fortsätt läsa

Mördaren – en helt vanlig person (1967)

OK, småsnuskig Arne Mattssonthriller om en mördare på ett tåg under midsommarhelgen – passagerarna ombord är olika grader uppseendeväckande; en komiskt fascistoid militär, en labil homosexuell narkoman etc. Budskapet är tydligen att mördaren kan vara ”som vem som helst”, men ändå beskrivs mördaren som en total galning och alla i filmen avviker ändå från normerna. […]

Fortsätt läsa

Dubbelspel (Reindeer Games, 2000)

Långsökt b-filmsröra om kåkfarare (Ben Affleck) som släpps ut ur fängelset och bestämmer sig för att låtsas vara sin cellkamrat – som precis dödats i fängelset – och på så sätt få till det med dennes anonyma brevvän (Charlize Theron) som i sin tur vill att han ska hjälpa hennes galne bror (Gary Sinise) att […]

Fortsätt läsa