Christopher Nolans första regelrätta drama, en biopic om Robert Oppenheimer, är en rörig, ofokuserad och ytlig historia genomförd med ett rafflande tempo och en smått absurd berättarglädje. Narrativen bygger på en bok och följer Oppenheimers väg från sina år som student till Manhattanprojektet och färdigställandet av den första vätebomben, samt en långdragen och i alla rimliga avseenden helt irrelevant fortsättning (som Nolan också, dumt nog, försöker göra till berättelsens ankare) som skildrar hur hans rivaler förde en politisk kampanj mot honom genom aggressiva undersökningar. Filmen väljer och vrakar bland flera dussin motiv – det är kommunistiska allianser hit och världens undergång dit, medan obegriplig exposition flyger och far, framförd av en liten armé av kända skådespelare som ploppar upp som muppar i Hoyte van Hoytemas klaustrofobiska mellannärbilder. Filmen är för ambitiös för att underkänna men sammantaget är det en uppvisning av alla Nolans svagheter och brister som filmskapare – den konstlösa estetiken, den likgiltiga opportunismen, den moraliska kallblodigheten, de klumpiga metaforerna (ju mindre vi pratar om Oppenheimers ”drömsekvenser” desto bättre), oförmågan att ge publiken en chans och den totala skräcken för ideologi; dessa saker avtrubbar såväl Nolans som publikens perspektiv och gör bomben menlös, Oppenheimer tom, historien obegriplig och världens undergång en oomphig musikvideo. Enligt många är det hela oerhört djupt.