Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Svarta örnen (The Eagle, 1925)

Rudolph Valentinos comeback efter ett par floppar. Han spelar rysk löjtnant som blir laglös efter att han flytt armarna av en brunstig tsarinna – sedan blir han maskerad vigilant i kampen mot ond adelsman som ruinerat hans far. Filmen har uppenbarligen en helt ologisk story, byggd på en bok men skamlöst omgjord till rysk Robin […]

Fortsätt läsa

Far from Heaven (2002)

Idag skulle detta passera som en direkt nyinspelning av Sirks All That Heaven Allows (den skulle utan tvekan kallas en ”reimagining”) där Jane Wyman föll för sin unga trädgårdsmästare – om det var tabu 1955 (allt som himlen tillåter) noterar Haynes att homosexualitet och dating bortom hudfärgerna var bortom tabu, dvs långt ifrån ”himlen”… vilket […]

Fortsätt läsa

8 Mile (2002)

Ja, det är ”Hiphopy”, hiphop-Rocky, men 8 Mile är också en imponerande sammanslagning av Stallones fula ankunge på en annan spelplan; man kan väl inte slå klichén om en gammal boxare som inte går ner, men jag beundrar verkligen hur 8 Mile är en film om att rappa. Snarare än att slå en kille över […]

Fortsätt läsa

Die Another Day (2002)

Jag gillade verkligen Die Another Day när jag såg den på bio 2002; det var inte den första Bond-filmen jag såg på bio men den känns fortfarande som den ”nya” Bond-filmen varje gång jag ser den. Tydligen har det också tagit mig 20 år att komma tillbaka till den första första visningen för, hör och […]

Fortsätt läsa

Mamma Mia! (2008)

Filmversionen av scenshowen är ett stycke barbariskt filmskapande, ända ner till den grekiska vinkeln, som inte verkar ha regisserats alls – vilket är som det ska vara, märk väl, för musikaler behöver inte avancerad koreografi och påkostade scennummer (komiskt nog ligger Mamma Mia närmare Chantal Akermans Golden Eighties än vad det gör Hollywood) särskilt eftersom hela […]

Fortsätt läsa

The Monster (1925)

En av de mest underskattade skräckfilmerna någonsin. Lon Chaney spelar galen vetenskapsman som tagit över ett nedstängt mentalsjukhus, vilket undersöks av ambitiös amatördetektiv i Harold Lloyd/Buster Keaton-traditionen. Kanske den mest inflytelserika Old Dark House-filmen, filmer om figurer som löser mordgåtor i mörka hus fulla av hemliga gångar och armar som kommer ut ur dunkla vrår. […]

Fortsätt läsa

Vem var Dracula? (1974)

Dokumentär om Dracula med Christopher Lee som berättare – en bit svensk kultfilmshistoria, eftersom denna sjaviga skapelse från början var en svensk dokumentär gjord för TV (då med berättarröst av Tor Isedal). Filmen går igenom Bram Stokers liv, transylvanska sägner, den rumänske prins Vlad och historien om Dracula på film. Åtminstone hälften är rena påhitten, […]

Fortsätt läsa

Invasion från Mars (It Came From Outer Space, 1953)

Jack Arnold gjorde många intressanta monsterfilmer på 50-talet, ofta med Richard Carlson i huvudrollen, och detta är ett till exempel. Det är en otypiskt lågmäld historia där astronom (Carlson) undersöker ett kraschat rymdskepp… som visar sig bebott av oväntat rimliga besökare. Till skillnad från de flesta av sitt slag så är denna mer suggestiv än skräckinjagande, […]

Fortsätt läsa

Nope (2022)

Nope visar återigen att Jordan Peele är en fantastisk regissör, ​​en mindre fantastisk manusförfattare och en ganska dålig arrangör; scenerna är laddade och (på sitt eget statiska sätt) spännande, och Nope har grävt fram en sliten berättelse som uppenbarligen håller utan ansträngning – intrigen är i princip densamma som en gammal UFO-rysare från 50-talet, samtidigt […]

Fortsätt läsa

Eldfödd (Firestarter, 2022)

Man skulle kunna tro att en ny version av den här historien, nästan 40 år efter den första, skulle vara en möjlighet till förbättring; tyvärr är den andra filmatiseringen av Kingboken precis lika medioker som den första – 1984-floppen kändes som en torr TV-film och 2022-floppen känns som en torr, inställd Netflix-serie. Den här storyn […]

Fortsätt läsa