film, Filmloggen, omsett

Far from Heaven (2002)


Idag skulle detta passera som en direkt nyinspelning av Sirks All That Heaven Allows (den skulle utan tvekan kallas en ”reimagining”) där Jane Wyman föll för sin unga trädgårdsmästare – om det var tabu 1955 (allt som himlen tillåter) noterar Haynes att homosexualitet och dating bortom hudfärgerna var bortom tabu, dvs långt ifrån ”himlen”… vilket kan vara anledningen till att handlingen är så otroligt dämpad och subtil, nästan så att det blir ett problem.

Haynes använde samma kameralinser, foto- och klipptekniker som man använde på 1950-talet. Det ger en åksjuk känsla av deja vu (är det Janet Leighs bil som Julianne Moore kör omkring i?) men det blir aldrig en ”homage”, aldrig kitsch. Tvärtom. Haynes använder Norman Rockwell-estetiken också som ett perspektiv för berättandet. Vi har gått tillbaka i tiden, ja, men med det sagt har vi också har fastnat där. Haynes visualiserar gaytabut inte med ett modernt perspektiv utan med ett 50-talsperspektiv, en sorts smygande spänning; vi får se Dennis Quaid gå in i en bar; klipp till någon som tittar på honom, han tittar tillbaka, bilden tonas långsamt ut. När vi senare ser honom hångla med en annan man är effekten mer slumpmässig, ett slags ”chockavslöjande”, mycket likt stunden i slutet på Nosferatu när vi ser Max Schrek suga blod; något så hemligt att det skriker av skam och fasa när någon av misstag öppnar locket på det.

Haynes tillkännager en forntida syn på homosexualitet (som en sjukdom, något abnormalt eller rentav monstruöst) genom att använda sig av samma syn i berättandet. Samtidigt som vi bryr oss om Quaids rollfigur tvingar Haynes oss att på en subtil nivå identifiera oss med ett samhälle som vi mycket hellre skulle vilja fördöma.

Far from Heaven är en vansinnigt välgjord film, otroligt regisserad, även om jag inte är säker på vad den faktiskt lägger till eller subtraherar från Sirks film. Det märkligaste med den är hur dramat planas ut i slutet; precis som samhällets gaytabu är starkare än vår enskilda välvilja är den vite mannens privilegier starkare än andras – Quaids rollfigur är en biroll i filmen, men besluten han tar driver ödet för huvudpersonerna (den hemliga och tyst formulerade romansen mellan hemmafrun Moore och trädgårdsmästaren Dennis Haysbert). Ensamma kvinnor och arbetande minoriteter förblir fighters; vita män kan må dåligt men aldrig riktigt vara utanför.