Gatans desperados (1950)
Buñuel hade rönt framgĂ„ngar med den mindre minnesvĂ€rda komedin El Gran Calavera nĂ€r han gjorde denna film; ett slingrande skickligt berĂ€ttat gettodrama och en deluxe-version av en neorealistisk film som helt saknar italienarnas moraliska pretentioner och som dessutom slĂ€nger in ett par surrealistiska non sequiturs (mer specifikt en makaber drömsekvens och ett ögonblick nĂ€r huvudpersonen utan förvarning kastar ett Ă€gg i kameran). Huvudpersonen Ă€r en pojke som fördĂ€rvas av ungdomsgĂ€ng pĂ„ Mexikos gator; sĂ€rskilt gĂ€ngledaren, som kallas ”Krabban”, ett rötĂ€gg som hela tiden hittar sĂ€tt att fĂ„ andra att ta skulden för hans illdĂ„d. Progressiva mentorer finns dĂ€r; kanske pojken kan rĂ€ddas frĂ„n gatans hĂ„rda lag… men fan tro’t. För sin tid omskakande vĂ„ldsam och skoningslös, med iskalla förĂ€ldrar som inte tar ansvar och hemlösa blinda mĂ€n som Ă€r lika onda som de illvilliga förövarna. Buñuels beska anarkism Ă€r dĂ€r som en grundton; mĂ€nniskor Ă€r i grunden impulsiva och irrationella och under ytan av maktens nobla intentioner finns det hav av kaos som Ă€r mĂ€nniskans sjĂ€l. Numera ansedd som ett smĂ€rre mĂ€sterverk; till viss del en Ă„tergĂ„ng till de intresseomrĂ„den som Buñuel visade i den legendariska kortmockumentĂ€ren Land utan bröd (1933) och lĂ„ngt senare en tydlig modell för filmer som Amores perros och Guds stad; nĂ€r det begav sig var den emellertid för ohygglig och originell för att mĂ„nga skulle orka förstĂ„ sig pĂ„ den. So it goes. Ă r 2002 visade det sig dock att Buñuel spelat in ett alternativt, ”lyckligt” slut Ă„t berĂ€ttelsen. Varför inte?Â