📼 Gatans desperados (1950)

Gatans desperados (1950)

Buñuel hade rönt framgångar med den mindre minnesvärda komedin El Gran Calavera när han gjorde denna film; ett slingrande skickligt berättat gettodrama och en deluxe-version av en neorealistisk film som helt saknar italienarnas moraliska pretentioner och som dessutom slänger in ett par surrealistiska non sequiturs (mer specifikt en makaber drömsekvens och ett ögonblick när huvudpersonen utan förvarning kastar ett ägg i kameran). Huvudpersonen är en pojke som fördärvas av ungdomsgäng på Mexikos gator; särskilt gängledaren, som kallas ”Krabban”, ett rötägg som hela tiden hittar sätt att få andra att ta skulden för hans illdåd. Progressiva mentorer finns där; kanske pojken kan räddas från gatans hårda lag… men fan tro’t. För sin tid omskakande våldsam och skoningslös, med iskalla föräldrar som inte tar ansvar och hemlösa blinda män som är lika onda som de illvilliga förövarna. Buñuels beska anarkism är där som en grundton; människor är i grunden impulsiva och irrationella och under ytan av maktens nobla intentioner finns det hav av kaos som är människans själ. Numera ansedd som ett smärre mästerverk; till viss del en återgång till de intresseområden som Buñuel visade i den legendariska kortmockumentären Land utan bröd (1933) och långt senare en tydlig modell för filmer som Amores perros och Guds stad; när det begav sig var den emellertid för ohygglig och originell för att många skulle orka förstå sig på den. So it goes. År 2002 visade det sig dock att Buñuel spelat in ett alternativt, ”lyckligt” slut åt berättelsen. Varför inte? 

Los olvidados. 1950 MEXIKO 85 min. sv/35mm/1.37:1. R: Luis Buñuel. S: Alfonso Mejía, Roberto Cobo, Mario Ramírez, Estela Inda, Miguel Inclán, Alma Delia Fuentes, Francisco Jambrina, Jesús García, Efraín Arauz, Sergio Virel, Jorge Pérez, Javier Amézcua. Rimlig varning utfärdas för djurvåld (innehåller en scen där två hönor huggs till döds i bild; att döma av Buñuels tidigare finns ingen anledning att tro att det skulle vara fejkat).