<- del 8. Detta är den sista delen i denna serie texter. Hela texten från början till slut kan läsas här. Dance, Girl, Dance fungerar på alla rimliga sätt som Dorothy Arzners sista film. Jag vill till och med överväga tanken att Arzner själv såg på filmen som hennes sista, även om jag inte har några […]

<- Del 6. Efter att Arzner separerade från Paramount gjorde hon färre filmer, med längre uppehåll, men ingenting föreslår att avhoppet ledde till någon kreativ svacka. Året efter Merrily We go To Hell levererade hon en till av sina bästa filmer, den fascinerande melodramen Christopher Strong (”En stor mans älskarinna” i Sverige) med Katharine Hepburn; det var Hepburns […]

<- Del 4. De mest berömda regissörerna tenderar att vara innovativa outsiders, sådana som inte följer strömmen utan höjer ribbor och skapar måttstockar som få andra kan leva upp till. Gott så, antar jag. Men måttstockar vore ju meningslösa utan arbetare; de som bygger själva huset, om vi tillåter oss en lite långsökt formulering. Det […]

<- Del 3. När samarbetet med Ralston rann ut i sanden kom Arzner ihop sig – som ler och långhalm, kan tilläggas – med Clara Bow. Detta samarbete bidrog ytterligare till att ge Arzner en matrik startsträcka på regissörskarriären med ytterligare två succéer – Skaffa dig en man (1927) och särskilt Vildkatten (1929). Bow var ju 1920-talets […]

<- Del 2. Det var alltså som klippare Dorothy Arzners karriär tog fart. Hon lär ha klippt hundratals filmer om året för Paramount och sa sig uppskatta jobbet; det var inte regi, men som klippare kunde Arzner ändå diktera ton och stämning, rytm och dynamik. När hon väl blev regissör skulle hon stämplas som ”kvinnofilmare”, […]