Tidigare om Dorothy Arzner.
Efter First Comes Courage (1943, anm.) kan man inte säga annat än att Dorothy Arzner ”försvinner”. Hennes karriär kan fortfarande spåras – under andra världskriget gjorde hon instruktionsfilmer till soldaterna, i radio hade hon ett slags socio-politiskt vett- och etikettprogram för kvinnor, hon gjorde som sagt ett par Pepsi-reklamer åt Joan Crawford och hon kom även att producera flera pjäser – men som filmskapare hade hon lagt allt på hyllan.
Kriget tog slut, med allt vad det innebar. Offentligt sett, och som det ofta brukar heta i mer generella historiska termer, innebar krigsslutet en stor optimism för det amerikanska samhället. En boom för Pax Americana, en kulturell export som vi fortfarande ser spåren av. Då var det rockringar och kärnfamiljer, Norman Rockwells äppelpaj på fönsterbrädan, Elvis, Eisenhower. På vita duken Doris Day. I radio ”How Much Is That Doggy in the Window?”
Man fick leta under fernissan för att hitta det mörker som kriget bar med sig, i form av skadade veteraner och familjer som aldrig blev sig lika igen. Också samhällsbilden hade förskjutits på ett sätt som gjorde att många, inte minst kvinnor, hamnade mellan stolarna. I takt med att en ny moralistisk era bredde ut sig så pressades också viktiga samhällsfrågor ner under ytan. I Europa var det lättare att se vad kriget gjort – den italienska neorealismen uppstod, till exempel, bokstavligt talat ur ruinerna. Att denna nya, råa blick påverkade också amerikansk film syns bara här och där, i stänk från den utdöende film noir-genren och de lågbudgetdramer som kom från, till exempel, Ida Lupino. En världskänd Hollywoodstjärna, trots att hon aldrig riktigt var på nivån av en Lauren Bacall eller Marilyn Monroe, född i England med en europeisk otålighet gentemot amerikansk glättighet. I slutet av 1940-talet, när kriget varit slut länge nog och Harry S. Truman svärs in som ny president, sadlar hon om till indieregissör. Hon har tänkt tanken förr, och när det sker så sker det inte helt avsiktligt. Hennes regidebut Not Wanted blir av på grund av en tillfällighet, då den ordinarie (manlige) regissören blir sjuk. Lupino hoppar in som ersättare och upprepar därmed ett mönster som gick igen hos en av hennes stora idoler, Dorothy Arzner, den enda kvinnliga regissören i Hollywood under den gyllene eran. Som en händelse var det ju så att Arzner också regisserade många filmer som ”vikarie” åt någon otillgänglig manlig regissör. I en ödets ironi – eller symptom på något mer allmängiltigt? – kom nu Lupino att göra samma sak.
Lupinos film var den första av en serie sociala melodramer hon kom att göra – gryniga lågbudgetfilmer som inte ligger jättelångt från den tidens ”infomercials” och framtidens informationsfilmer för TV, skola, etc. Det var en karg, rå skildring av en kvinna som blir gravid utanför äktenskapet, och det grymma öde som kunde drabba en sådan, så kallad ”fallen” kvinna. Perspektivet är akut och brådskande och Lupino kom att nämna Arzner som en direkt inspirationskälla, särskilt på grund av den syrliga satiren Craig’s Wife med Rosalind Russell, där Arzner tog ett mossigt manus och gjorde om det till en feministisk satir.
1949 hade det gått nio mycket långa år efter Dance Girl Dance, Arzners magnum opus och sista betydelsefulla verk och hon hade snabbt blivit förpassad till det förflutna, liksom så många regissörer – manliga som kvinnliga – fått finna sig i att bli. Men på en visning av Not Wanted var hon där, Lupinos idol, för att gratulera henne. Lupino, som var väl medveten om att hon trots filmens meriter knappast hade gjort något större konstverk, var oerhört generad. Men Arzner, som inte kunde hejdas från att ta sig till visningen, var mycket entusiastisk. ”Den damen kommer att göra en film med Rosalind Russell en vacker dag” sade hon. Stödet som Lupino fick från Arzner betydde av allt att döma oerhört mycket. Kanske var det känslan av att något gick i arv, att kunde åtminstone en enda kvinna göra film i Hollywood innan kriget så kunde åtminstone en enda kvinna göra det efter kriget.
Sant var också att Lupino en dag skulle komma att göra en film med Rosalind Russell, som hon beundrat så i Craig’s Wife. Den dagen kom år 1966 i komedin The Trouble with Angels, där Russell spelade en sträng men underfundig nunna på katolsk skola. Huvudroll Haley Mills, det oförbätterliga busfröet till elev. Under marknadsföringen av filmen så talade Russell varmt om Lupino och konstaterade att ”könet på en regissör betyder inte ett skvatt” – ”Miss Arzner lyckades göra det. Ida gör det nu.”
Men så enkelt var det inte. The Trouble with Angels kom att bli Lupinos sista biofilm. Filmerna hon gjorde mellan Not Wanted och The Trouble with Angels var inte heller vad man i auteurmått mätt skulle kalla en diger meritlista. Hennes karriär skulle, än mer än Arzner och Lois Webers innan henne, karaktäriseras av kompromisser och villkor. Jämför man med den typiska karriären för en regissör i Hollywood kan man absolut notera att någonting saknas i Lupinos karriär. Man kan kalla det en hegemonisk gravitation eller bara en sorts närvaro. Hon var hela tiden utanför och hennes karriär var fragmenterad snarare än solid.
Detta delar hon med två andra, jämnåriga men svindlande olika personligheter, som hon i olika ändar var kontemporär med – Maya Deren och Doris Wishman, båda ukrainska invandrare från New York. Den ena dog ung och blev en avantgarde-ikon, den andra gjorde amatörmässiga nakenfilmer och kom att gaffla med Roger Ebert och Conan O’Brien så sent som år 2002.
Innan dess att vi försiktigt kom att nå en era då en kvinnlig regissör faktiskt inte var något märkvärdigt – trots att Andrea Arnolds filmer på många sätt speglar de som Lupino gjorde – sammanstrålar dessa tre kvinnors karriärer för att bilda någon form av splittrad helhet – tre fragmentariska karriärer som på olika sätt illustrerar hur det inte gick att vara en kvinnlig filmkonstnär under andra halvan av 1900-talet på något annat sätt än som en namnlös, formlös outsider.