Auteuraton, film, Filmloggen

Hideout in the Sun (1960)

Det här är varför jag inte längre ger filmer betyg – hur skulle jag kunna rationalisera att ge den här filmen en ynka stjärna, vilket jag gjort förut. Doris Wishmans debut är varmhjärtad, otroligt älskvärd och rolig, må så vara att den är fotad i ”nude-o-rama”. Berättelsen om ett par bankrånare som gömmer sig på en nudistkoloni – det är, utan överdrift, som From Dusk Till Dawn men med nakenfisar istället för vampyrer – har precis samma förståelse av filmmediet som Godard, och Wishman föregår hela nya vågen-estetiken (om än med nöd och näppe). Den sexuella dynamiken har ungefär samma syfte; detta filmskapande är verkligen underground, det bryr sig inte om att det inte har någon plats i offentligheten och filmen gör vad den behöver göra för att kunna existera – det är just därför vi inte skrattar åt Ed Woods filmer utan med dem. När man väl inser att det är helt vettigt att en film från 1960 om ett nudistläger slutar med ett reverse-shot standooff mellan en kobra, en revolver och en bankrånare (som om ormen skulle kunna nå pistolen innan mannen gör det) är det enda som krävs acceptans inför faktumet att det inte riktigt ser ut eller känns som Spartacus. Varför skulle det? Hideout in the Sun är en söt film, ganska intelligent och transgressiv och full av loungeskuggig exotica.