Gökboet är ett mästerverk av tvetydighet, av motsägelser och av tillfälligheter. Tvetydigheten kommer från motsägelserna och motsättningarna kommer från tillfälligheter. Alla verkar vara överens om att det är en mycket gripande och kraftfull film, men det är förvånansvärt svårt att få folk att komma överens om varför. Orsakerna verkar inte heller i slutändan spela så stor roll. Man har en grundläggande dragning, antar jag, till känslor av isolering och förvandling, känslan av att man fastnat där man är helt enkelt för att man varit sig själv, observerad av ett maskineri som inte kan besegras eftersom det i slutändan är kollektivt. Musiken är till för alla, även när sjuksköterskan Ratched använder logiken till sin fördel. Om det är det hon gör. Vi kan inte vara särskilt säkra på mycket när det gäller vad som motiverar henne eller någon annan, eller faktiskt hela filmen, varför alla tolkar den på sitt eget sätt.
Jag tror att det är ett fall av lightning in a bottle, den typ av film som blev magisk på grund av att olika bitar ramlade på rätt plats. Det märks särskilt på sättet filmen saknar huvudtes. Tesen i Keseys roman var trots allt ganska okomplicerad: Institutionen är en metafor, patienterna och vårdnadshavarna och sjuksköterskan Ratched deltar alla i en satir i ”Clockwork Orange”/”Catch-22”-stuk; post-Orwell, låt säga, där befrielsen kommer i form av en gung-ho macho messias, en ung Homer Simpson vars attraktionskraft egentligen är mycket begränsad men som ändå blir en symbol för ”frihet”. I Hellers bok kallades han Yossarian, i Keseys var han McMurphy. I litterär form kan man fortfarande argumentera för romantiken, men dessa rebelliska anti-etablissemangsskojare blev vanligtvis osympatiska och groteska när romanerna skulle filmatiseras. Mitt favoritexempel är Altmans MASH (1970), kanske för att folk fortfarande gillar den, trots att den är skrämmande sadistisk, inte minst i sin fobi mot kvinnor.
Gökboet hade lätt kunnat bli en liknande film, en skrämmande f.d rebellisk tirad som i efterhand bara fungerar som föregångare till Deltagänget (1978) och det begynnande 80-talet. konformismens comeback. Jack Nicholson själv skröt om hur mycket pengar han tjänade på Gökboet redan i sitt Oscar-tal 1976; filmens producent, en ung Michael Douglas, plockade upp sin Oscar i ett glansögt kokaindelirium. Även han stod och skröt, och cementerade den sedan dess ständigt citerade puffen om att detta minsann var den första film sedan Det hände en natt (1934) att vinna ”the big five” och så vidare. Den enda vinnaren som verkade ödmjuk och behagad var Ratched själv, Louise Fletcher, som ödmjukt viskade ”tack för att ni hatade mig”.
Det finns många anledningar till att Gökboet nu inte blev ett sunkigt one-hit-wonder. Alla anledningarna bildar en och samma sköra balans. Låt oss bara för ett ögonblick föreställa oss filmen med Burt Reynolds (som Milos Forman tydligen hade gillat att se i rollen) eller Elliot Gould (som skulle ha passat bättre som en av patienterna – jag vet att han är älskad men, som Bill Murray och andra deadpanmaestros har han begränsad talang och… alltså, är de inte rätt outhärdliga i längden?) Men jag går händelserna i förväg.
Jack Nicholson verkar vara den perfekta affischpojken för den Kerouacianska antihjälten, men det fina med Gökboet är att den inte dras med i hans ståhej. Milos Forman var inte i samklang med den typ av americanafärgade versionen av patenterad ”frihet” som hippiegenerationerna bedyrade (ett vagt koncept lika säljbart som något annat). Redan i sin amerikanska debut Taking Off (1971) är det tydligt att han betraktar USA som en utomjording, både bildligt och litterärt. Men redan innan dess kom Forman från Tjeckoslovakien och hade förlorat båda föräldrarna i ett koncentrationsläger. Efter att ha vuxit upp i ett slutet samhälle visste han att frihet inte var ett så himla enkelt koncept, och att även förtrycket har ett mänskligt ansikte. Livet i ett slutet samhälle är också ett liv. Här hade Forman och hans liknande (speciellt Kieslowski) erfarenheter som gav dem insikter som inte ens Orwell hade (Orwell som populariserade idén om dystopin, en ”död” värld, som om människor kunde fortsätta leva utan en ande; vi har sedan dess lärt oss att människor kan vara glada och nöjda inom alla möjliga begränsningar). Livet är livet. Folk är folk. Var de bor är avgörande, men det gör inte färg svartvit, det gör inte deras ansikten mindre mänskliga. Och förtryckarna är också människor. Som en kommendant i ett nazistiskt koncentrationsläger är sjuksköterskan Ratched fullkomligt tålmodig och till och med, då och då, lite ömsint. Hon tror inte bara på det hon gör, hon gör sitt jobb bra och vet det. Hon är stolt och har (allt annat lika) anledning till att vara det. Om hon var hushållerska eller revisor skulle vem som helst vilja anlita hennes tjänster omedelbart.
Det var den sortens motsättningar, den typ av självklara verklighet, som gick igen i många av Formans tjeckiska filmer. Vad som oundvikligen händer när han gör Gökboet är att han tar Keseys enkla och gymnasiala analys av samhället och doppar den i den mänskliga verklighetens komplexitet. Allt är plötsligt på spel. Varje händelse skapar ett nytt sammanhang. McMurphy kanske inte är ”galen”, men det är få av patienterna som verkligen är det. När han sätter sig ner och låtsas titta på en basebollmatch på en död TV, är han inte mer eller mindre störd än någon annan på avdelningen. Och detta är bara om vi ser det med filmens terminologi. Även om det finns enorma fasor i psykologins historia, och även om institutionalisering är och fortsätter att vara en skrämmande sak, fanns det humana metoder som lärdes ut på mentalinstitutioner till och med för hundra år sedan (här i Sverige kan man söka i gamla provinsialläkarraporter, till exempel, och hitta en alla möjliga röster från det förflutna). Trots Formans fotorealistiska inställning till filmen – allt ser alldagligt och realistiskt ut, på det där New Hollywood-sättet som också råkade sammanfalla med estetiken i de nya vågorna i Östeuropa – är filmen i princip ointresserad av psykologi, eller institutionen som sådan. Om Forman vill visa att patienterna är riktiga människor så har han en scen där de är det. Behöver han dem som komisk relief så skämtar han lite på deras bekostnad. Behöver han en melodramatisk twist så begår någon självmord. Eftersöks ett djupare ögonblick av introspektion låter han en öppna upp och börja prata om sin barndom. Filmen är inte riktigt ägnad åt platsen den skildrar, allt med anledning av Keseys originalmaterial, där allt trots allt bara var en metafor.
Om och om igen kortsluter filmen ens läsningar av den. McMurphy är inte galen, men han kan vara det, eller så kan han mycket väl sluta med att bli kliniskt ”sinnesslö” (trots allt, vad är skillnaden mellan ”galen” och ”farlig”, om vi frågar läkarna i den här filmen?) Sjuksköterskan Ratched har en scen med de andra läkarna; i den här scenen tar hon ansvar för sitt jobb och verkar ärligt talat tro att hon vill ”hjälpa” de människor hon arbetar för. Men vi kommer aldrig att förstå vad denna hjälp egentligen är, vad poängen med hennes metod är eller vad som verkligen motiverar henne. Mot slutet avslöjar hon en strimma av monsteröst Munchenhausenssyndrom, som om allt hon vill är att missbruka sin makt, men detta går inte riktigt ihop med den iskalla, alltför professionella symbol för institutionalisering som vi har sett henne som hittills. Och redan då är det något komiskt med hur hon sitter kvar i skåpet även med ett bandage runt halsen; vid det laget är den här kvinnan mer av en robot än vad HAL 9000 var. Vi kanske hatar henne, men bara på grund av vad hon säger och gör. Framför allt för att vi helt enkelt inte förstår henne. Vi kanske gillar McMurphy av samma anledning. Han är en kul tjomme, lätt att tycka om, men vi förstår honom i slutändan inte heller. I slutet känner vi oss ledsna över hans öde, men sörjer vi honom verkligen? Jag tror inte det. Vi har sett en uppvisning i ambivalens, inte ett karaktärsdrivet drama. Vi känner den mänskliga anden förfölja intrigen, som aldrig blir en berättelse i traditionell mening.
Hantverket kan inte överskattas nog, särskilt inte eftersom många tycker att filmen handlar om sina skådespelare mer än det visuella. Jag håller inte med. Form och innehåll är en helhet (jag håller helt med den neurotiske Mr. Harding här!) och en tavla är ingenting utan en ram och ett snitt. Det finns poesi i det enkla (men inte trista) kameraarbetet. Sättet som den långa korridoren är inramad. Hur Fletcher är ljussatt, så att hennes blick blir reptillik och hennes blängande ansikte en mask av kuslig omänsklighet. Kameravinklarna har en avlyssnande ögonvittneskvalitet. Ta den halvlåga vinkelbilden av Fletcher när hon lämnar sitt lilla skåp för natten. Vi ser henne nästan som om vi vore barn, nyfikna på en vuxen på en arbetsplats; en främmande plats för ett barn. Närbilder är konsekventa (som i elektrochockscenen). Breda kompositioner likaså (som när fiskebåten majestätiskt lägger till i viken). Betänk det tystlåtet lyriska ögonblicket där vi ser McMurphy sitta vid gränsen till sin eventuella frihet; hur något glider av i hans sinne – på något sätt lyckas hans somna. Vi ser processen i en utdragen närbild, och tittar man noga kan man se att ljussättningen sakta förändras medan sekvensen pågår.
Det finns poesi också i filmens tempo, vilket den där bilden visar. Hur länge vi stannar med karaktärerna i en tagning. Många scener är väldigt smärtsamma. Smärtan blir förstärkt av reaktionsklipp; när vi ser andra människor reagera på vad som händer. Det är här filmens verkliga magi sker, dess själva emotionella kärna. Även med en annan ensemble skulle Gökboet ha varit en speciell film. Men som vi alla vet visade sig ensemblen också vara enastående. Kanske ett resultat av Formans regi, kanske bara tur. De flesta kvalitéer i Gökboet verkar faktiskt bero på en sorts diffus kemi, att just denna regissör arbetade med just detta material med just dessa skådespelare och denna besättning. Även om filmen framstår som ganska filosofisk, och även om filmen väcker alla möjliga reaktioner och diskussioner, kan den inte definieras särskilt väl i termer av teman eller idéer. Snarare är den lyrisk; den tar över ens uppmärksamhetsförmåga på ett primalt sätt, som en mental musikal.
Ett svar på ”Gökboet (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, 1975)”