Kapsel (2017): Sublim och in i minsta detalj perfekt regisserad filmatisering av John Steinbecks roman om den förbittrade kåkfararen Tom Joad (Henry Fonda) som villkorligt släpps fri, återvänder till sina hemtrakter men finner sin familj snuvad på sitt hem. Hans insikter om samhällets orättvisor uppdagas medan de åker som luffare till Kalifornien i jakt på ett nytt liv – som bara blir en ändlös, och till slut symbolisk, kamp för överlevnad och värdighet. Fords film är stenhård och klarsynt, dess enda spår av romantik kommer i de första scenernas spöklika dunkel och resten är rakt och extremt sakligt och berättelsens budskap förstärks oavbrutet genom karaktärernas lidanden; varje scen spänns som en båge genom ett utförande som är lika vackert som okomplicerat samt ett par skådespelarprestationer som nästan klyver duken – särskilt minnesvärd är Jane Darwell som den robusta mamman. Oscars gick till henne och Ford – det är nästan så att man tycker att de förtjänade två var!
Tillägg (2023): Det finns en missuppfattning om att politik är komplext och svårt. Att eftersom mänskligt liv kan vara komplext, måste principer för styrning också betraktas genom olika abstraktioner och komplikationer. Men så är inte fallet. En politisk idé förändras inte om man bara formulerar den på ett annat sätt. Den kan bara på sin höjd döljas. I verkligheten är lagar och regler lika tydliga som politiska ideal i sig. Rättvisa är något relativt. Politik existerar inte för att lösa någons personliga själasökande eller känslomässiga gåtor. Det förefaller helt enkelt, för somliga av oss, mer rättvist och rimligt att låta arbetare äga sin arbetsplats och samarbeta snarare än att konkurrera mot varandra. I övrigt kommer det att orsaka mindre lidande också. Det är inte rocket science, det är inte magi, och det bör aldrig fördunklas eller göras obegripligt.