Det har gått för lång tid sedan jag såg Micheauxs Within Our Gates för att jag ska komma ihåg mycket av den, och tyvärr verkar det som att jag inte skrev något om den när jag såg den (note to self: skriv alltid) annat än några anteckningar; ”quaint” kallade jag det, med en ”väldigt udda känsla för storylining och pacing”.
Jag kanske har blivit piggare med åren (man kan hoppas) men jag vill berömma Body and Soul, gjord av Micheaux fem år senare, av samma skäl. Den är ”quaint” och dess berättelsestruktur är ovanlig för att vara 1925, men inte för att vara 2025 (jag kan lika gärna se in i framtiden, förutsatt att vi inte kommer att falla under kärnvapenförintelsen inom två år). Det sägs att genialitet innebär att kunna gå igenom A till E utan att passera BCD och kanske fanns det något genialt med Michaeux, eftersom sättet han regisserar dialogscener på är slentrianmässigt modernt. Paul Robeson är det också, han uppträder som sig själv snarare än via ”metoder” eller ”val” (för sakens skull är jag skeptisk till alla så kallade skådespelarmetoder och jag tror inte att skådespelare faktiskt gör val). Micheaux använder också flashbacktekniker inte bara för att berätta en historia utan för att återberätta den. Han visar oss olika utsiktspunkter och hur något verkligen gick till. Det är inte annorlundare än i Glass Onion.
Historien är enkel, men bara på pappret. Man kan betrakta den sagoliknande twisten i slutet och jämföra med hur filmen hela tiden parallelklippt, bytt toner och låtit skådespelarna ha märkligt strukturerade kostymer. Det liknar Shutter Island i hur filmen presenterar en verklighet som vi reagerar tvivelaktigt på, och sedan visar oss en annan verklighet som vi på något sätt redan visste var den verkliga.
Micheaux flyt, hans naturalistiska stil, hjälper den formella strukturen här. Filmen har ingenting med sin segregerade samtid att göra; det är direkt outgrundligt att den gjordes tillsammans med Potemkin eller Ben-Hur. Micheaux var, åtminstone i den här filmen, helt bortom de figurativa principerna och det storm-und-drang som var typiskt för stumfilmsestetiken. Det här känns som en indiefilm inspelad på någons bakgård. Lägg till färg och talad dialog och man kan förmodligen lura de flesta att tro att den gjordes igår.