Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Hoffmanns äventyr (The Tales of Hoffmann, 1951)

För fem år sedan skrev jag detta om De röda skorna:

I mitten av De röda skorna uppstår en sjutton minuter lång danssekvens – rent tekniskt är det ett balettnummer, men Moira Shearer dansar genom visuellt spektrala rum som inte existerar i någon annan verklighet än den cinematiska, den som bara hon och vi kan uppleva. Ord gör det inte rättvisa. Man kan nämna färger. Vi ser många färger. Man kan nämna scenografin, ljussättningen. Dubbelexponeringar och saker som svävar och bildar former som inte borde kunna existera. Men… nej. Det kan bara ses. Det måste ses.

Jag begår självcitat eftersom det enklaste sättet att beskriva Hoffmanns äventyr är att säga att det är en långfilmsversion av den sekvensen. Om man inte ger sig hän åt filmen så kommer man att bråka om berättelsen och aldrig bli klok på vad man tycker om filmen (eftersom denna film är en sådan som bevisar att berättelser inte är vad som gör filmmediet speciellt). Ger man sig hän är man förlorad i filmen och fascinerad av den för evigt.

Kanske borde den inte vara så kraftfull som den är. Det är inte en filmad opera, men den tjänar samma syfte. Men något händer när man återskapar en scen och medvetet förvandlar den till en filmisk scen. Hoffmanns äventyr ser ut att vara gjord på en annan planet. Den laborerar med sin scenografi, överväldigar med sina extremt mättade färger och hänför med optiska tricks. Vi färdas ständigt genom vild terräng; vi vet inte vad som kommer att hända härnäst – ingen av oss vet riktigt vad den filmiska konstformen verkligen är kapabel till, och det gäller för den ivrigaste cinefilen såväl som för den hungrigaste kulthunden.

Är filmen svag på grund av den outvecklade intrigen? Det är lite som att gå på museum och klaga på kvaliteten på ramarna. Berättelsen är en del av själva operan, det är väl inte filmens fel hur den är uppbyggd. Sluta prata om conten!

Filmen i sig är nog ett mästerverk just för att vi bara kan bedöma den som film-i.sig. Hoffmanns äventyr tar fram det mesta som filmen har att erbjuda, andra medier är obetydliga. Att se den här filmen är förmodligen en mycket mer fascinerande upplevelse än att se en föreställning. Detsamma är sant med Demmes Stop Making Sense eller någon annan film som har förmågan att använda andra konstformer (eller berättandekonsten i sig) bara för att visa att de alltid blir mer fantastiska i en film. Det faktum att en film är en film är viktigare än att den eventuellt kommer med en berättelse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *